Förnedringen började veckor innan jag ens visat mig på arbetet. Min goda vän Simon pikade mig med faktumet att hans lillasyster på 14 år hade fått samma jobb. Väl där blev jag positivt överraskad, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på mina mörka föraningar. Jag kom dit som ett ensamt ivägsprunget får, utan en enda hint om vem människorna var. Den enda killen bland cirka 20 tjejer förrutom jag och min handledare Ahmed var en mörkhårig gosse i mina ögon hette Hassan och var från Mellanöstern. Han hette José och var från Chile. Känner mig lite väl öppet fördomsfull ibland. José är en genomtrevlig, gedigen och rolig typ som med mig såg till att arbetskapaciteten innehöll en någorlunda produktivitet. Visst, vi åt mat 2-3 fler gånger än de andra varje dag, men när vi väl jobbade så var vi överlägsna.
Arbetsuppgifterna var inte så hemska som jag föreställt mig. Man hackade gurka, diskade, bar på plåtar, torkade bord och såg till att det fanns mat tillgängligt för besökande. Det var ett högt tempo och man fick ungefär 15-20 minuters rast på 8 timmars intensivt slit. Kökspersonalen, som bestod av tre kvinnor var väldigt omdiskuterad. En del tjejer fick utskällning efter utskällning, dag ut och dag in. Jag fick inte någon under hela veckan, vilket var riktigt hyggligt. En av tanterna kallade mig t.o.m baby en gång. Helgjutet.
En sak jag reagerade på lite halvt var att vi sista dagen slängde cirkus 100 limpor bröd. De kunde använts på ett bättre sätt. Det är absurditet att delar av vårt land lider av världssamvete samtidigt som banala gubbar i herrskor sätter lagar på att kök av detta slag inte får vidaredeportera käk. Fuck that.
Hur som helst så hade jag en trevlig tid trots den usla lönen och de knapra rasterna. Jobbet får 3/5 toasters!
Loading ...
