Det är inte långt kvar till releasen av ett av samtidens mest intressanta album, Distant Relatives. Sonen av Reggae möter Hiphopmastodonten och vars album blir blandrasen med Afrika som knutpunkt. Här nedan kan ni se dem resonera kring varandra, konceptet och kontentan. Riktigt stort! För en gångs skull är den annars så alkoholiserat sömniga Nas frispråkig och engagerad.
Frågan är om man inte ska se dem när de bevistar oss nu i sommartider. Två av låtarna från albumet hittar ni här.
Påfyllning:
Nu kan ni även se den officiella trailern till albumet! Uppslukad.
tisdag den 30 mars 2010 klockan 08:51 i
Allt & Inget |
[Uppdatering!] På grund av förseningar av utdelningen har vår vinnare Isak nu istället blivit utlovad två påsar Ahlgrens bilar. Jag är innerligt besviken på mig själv över situationen och jag lovar att inte upprepa min ignorans. Det är givetvis inget man förlåter i första taget men jag ber likväl upprepat om förlåtelse . Hoppas vi kan gå vidare med glöden i behåll
____________
Vinnaren av tävlingen om godispåsen kammade kvinnokarlen Isak Öjelid hem med bravur. Genom en knivskarp och kritisk framtoning förde han fram årets kanske mest rårivna sanning. Den är enkel, principfast och gott sammanlänkad med både den yttre och djupare logik frågan ger svängrum för. Såhär såg frågan och svaret ut;
Fråga; Varför stannar smärtan kvar när man registrerat den?
Svaret:
”Utan lidande hade vi inte vetat vad som är rätt för oss, vi måste först bränna oss på spisen för att kunna inse att vi ska hålla oss borta från den. Skulle smärtan bara vara i någon sekund skulle straffet eller snarare uppläxningen inte verka på oss tröga människor.
Lidandet får oss att se bortom det begränsade egot, lidandet krossar den person vi tror att vi är, lidandet raserar vår självuppfattning och lämnar ut oss åt det vi egentligen är, tystnaden bakom tankarna, tomheten och närvaron.”
I Höstas hade jag en tenta vars komplement gick ut på att intervjua en aktivt religiöst utövande person. Tentan jag skrev behandlade Mahatma Gandhi, icke-våldsprinciper och psykosociala värderingar. Kompletterande intervjuperson blev en Hare Krishna-utövare som jag och min funk stack och intervjuade i deras tempel i Majorna.
-Ett samtal om själen och skälen-
Framför mig sitter en indisk medelålders man. Hans person radierar intellekt och eftertänksamhet. Han är så väldigt öppen och glad som om det var han som bokat tid med mig. ”Ask me everyting about anything” säger han med ett leende i samma skede som vi sätter oss. Han skakade glatt på huvudet när jag frågar efter namn, varför jag inte nämner det i texten nedan. Jag stryker uppvärmningsfrågorna och känner mig bekväm. Under föreläsningen tidigare berättade han att han jobbat som ingenjör i Indien. Det fångade mitt intresse och jag började fråga:
Du jobbade som ingenjör och grävde tunnlar genom bergen . Hinduismen är en religion där naturen bör respekteras och värderas högt. Hur ser du på det?
- Syftet med våra urgrävningar var att vattnet som rann igenom berget skulle få bättre flöde. Floden som vattnet ebbade ut i var livsviktig för många jordbrukare och människor som bosatt sig längs sidorna. Naturen måste alltid respekteras. Utan den är människan hjälplös och liten. Om man fäller ner ett träd ska man så ett nytt någon annanstans. Jag vet att de kristnas skapelseberättelser nämner att vi människor ska råda över naturen. Det ska man inte tolka som annat än att vi ska vårda och värna om den. Giriga människor har alltid utnyttjat sin omgivning för egen vinning men i slutändan är det vi själva som drabbas.
Din syn på jämlikhet mellan kvinnor och män? Jag läste att kvinnans ända gud är mannen och att hon alltid skall vara honom undernådig. Vad tycker du?
- Haha! Det där har jag aldrig hört talas om, men det förvånar mig inte det minsta. Alla religioner har baksidor och avvikelser som väcker uppståndelse. Många tror att de flesta hinduer och indier i allmänhet har en negativ och snäv syn på kvinnor. Detta stämmer inte. Enligt undersökningar är den största delen bland bortgifta kvinnor nöjd med sitt äktenskap. Att mannen har en ”dominant” roll är en mycket sned tolkning. Enligt tradition och sed brukar kvinnan sköta hemmet och mannen jobba till sig pengar åt familjen. De flesta finner sin roll attraktiv och hade inte velat byta ens om de fick. Mannen fungerar som familjens överhuvud men det betyder absolut inte att några former av orättvisor rättfärdigas. Alla tar på sig en roll och tillsammans ser man till att det fungerar bra.
Hans fru som också jobbar på restaurangen kommer från Tjeckien men som tillhör Hare Krishna religionen, tillägger i förbifarten:
- Det är samma princip och diskussion kring slöjbärandet. Media lyfter fram allt negativt européerna ser och beklagar sig djupt över de islamska traditionerna. Frågar de slöjbärarna själva vill de inte ta av sig den och trivs fint med den. Bara för att människor föds in i traditioner behöver de inte automatiskt leva under förtryck. Det handlar om tillhörighet och gemenskap.
Hon försvinner in i bakom bardisken och in i köket. Jag återgår till den vänliga mannen framför mig och fortsätter in på ett nytt spår.
Klicka er vidare nedan för att läsa resten av intervjun!
Jag har utomordentligt sköna nyheter till er! Afasi sa till mig att Maskinen spelar på Park Lane den 9e April. Jag säger till er att ni bör gå dit. Det finns med visshet fortfarande en drös jönsaktiga huvuden som inte hört mer än Segertåget och Alla som inte dansar. För dem hänvisar jag till min recension med tillhörande länkar för nedladdning.
Maskinen har sedan mer än ett år tillbaka turnerat och jobbat flitigt med diverse släpp. Nu till sommaren skall vi festivala tillsammans. Det kommer att bli något så fruktansvärt turbulent och svettigt. Jag har själv varit på två maskinen spelningar och vet precis vilket måttlöst tryck de genererar. En garanterat värd upplevelse för den som ansluter.
Här nedan finner ni en bunte liveklipp från låten Pengar.
Precis nu är jag i plågor. Jag kan inte uttrycka mig helt. Fysiska plågor. Jag går på smärtstillande och är bakfull. Helt avdomnad och besvärad. Det kom redan innan 20-års firandet igår. Jag har sträckt ryggen eller skadat något. Hoppas på det första alternativet. Har inte haft lika ont sedan jag brännskadades av odjuret i Malaga. Jag har verkligen ont. Jag plågas. Bekräftelsebehovet är stillat och tillfredsställt så ni behöver inte ana något sympatisökande.
Det hela började innan jag drog mig till mina huvudfunks och fördrack. Jag kände av smärtan till vänster av ryggraden. Klaga och bittra mig gör jag tillräckligt, men jag får ju fan aldrig ro. Det är sant och cleant sagt. Jag får fan aldrig lite själslig ro. Om det inte är mentala ofullkomligheter är det fysiskt. Trots det här är jag faktiskt ganska lycklig just nu. Löst uttryck men jag låter mig unna det under rusets inverkan. Uppmärksammad och välsignad far kroppen jag tilldelats runt med. Jag vältrar mig i vitsord och komplimanger. Allt går bra gällande sidan och jag utvecklas. Fan så gott det är va?
Tillbaka till ruset. Det känns som att någon lagt ett filter över min reaktionsförmåga. Jag skulle kunna se en orange älg utan att bry mig. Jag godkänner allting. Dörrarna sitter rätt i gångjärnen och vattnet jag dricker smakar sunt. Nästa gång destruktiva perioder lägger nästan i blöt i mitt liv ska jag tillta morfin.
Idag ska jag bara och endast ha ont och struggla med diverse produktioner.
Fråga; Varför stannar smärtan kvar när man registrerat den? Pris; Den som ger mig det behagligaste svaret vinner en påse Ahlgrens Bilar! Utdelningen sker på tisdag förmiddag.
Skakig på handen tar jag mig friheten att presentera ett av vår tids mest efterlängtade album. En av historiens ovillkorligt mest uppskattade hiphopakt, Wu Tang, är tillbaka i komprimerat format. Frontfiguren Method Man har med sina flitiga kollegor färdigställt ännu ett efterlängtat släpp, genren till ära. Albumet är inte till för popsnören med mesiga knäskålar och fluffiga lakan. Inte desto mindre besitter plattan otaliga minuter av uppriktighet. Teman varierar från polisförhör till relationstrubbel. Lyssnaren förunnas soulinspirerande beats med jazziga blås och klaviaturkomp. Ljudbilden når sin pik då tveklös attityd och mentalitet möter svängig musik. RZA, Mathemetics m.flhar lyckats skapa en pampig och explosiv samling produktioner. Mest övertygande är beatet bakom Our dreams som smyckats med en sampling från Michael Jacksons ”Were almost there”.
Gästar på albumet gör inga mindre än Inspectah Deck, Sun God (Ghostface äldsta son), Tracy Morgan & en representabel bunt Staten Island tuppar. Här tycker jag albumet degraderas i ringa mängd. För toppbetyg hade jag krävt mer än klanrelaterade gästinhopp. Karaktären på låtarna breder väg för fler, utan att det urvattnas.
Det jag värdesätter högst med Wu Massacre är att blandningen känns både varierande och naturlig. Jag kan inte räkna på fingrarna hur album, vars kreatörer frustar ur sig mångsidigheten. För killen med dubbla hoodtröjor och två fötter ner i strugglen finns omilda spår som Smooth Sailing, Mef vs Chef & Dangerous. Önskar man ett mer lättsmält koncept, välsignat av samma kvalité kan man bekvämt falla tillbaka på låtar som Miranda & Our Dreams. Hittils är jag något osäker på It’s that Wu Shit. Svårlyssnad men resolut funky. Live blir det en succé. I övrigt saknar jag en självklarhet till banger. Allt kan man inte få, men tillfredsställningen är trots allt abundant och fyllig.
Bästa spår: Our dreams, Miranda, Gunshowers
Sämsta spår: Dangerous
Betyg: Sammanlagt får plattan Wu Massacre 4/5 möjliga citroner!
____________________________________________________________________
Hej mina utomordentligt kammade barn och vuxna! Härefter skall sidan hållas renare. Stora, trögladdade foton är med obestridlig säkerhet passé. Nu kör vi med ett eller flera olika bildspel för de periodvisa uppdateringarna. Under bildspelet/galleriet ”During the progress” kommer vi regelbundet fylla på med bildliga bevis på vårt anamma. För olika events, arrangemang och tillställningar skapas nya. Utseendet på slidshowen kommer tidvis renoveras. Har inte blivit propert inskolad i det systemet än.
During The Progress (Bry er inte om den fåniga smileyn, den försvinner)
I helt vanlig ordning förskjuts mycket av planer och visioner när det kommer till skrivandet. Skriva inifrån och ut är någonting som tar mer mentalkraft och tid än man ofta beräknar. Boken jag skulle skriva? Ja, det är en ångest ni knappt kan bita i jämförelse med tuggan av skit jag krigar med. Jag har länge och ofta känt att jag vill få en ultimat och fulländad kreativ tillfredsställelse. Ett kreativt svängrum där jag slipper kringskära min lust att uttrycka mig. Utan att generas strävar jag liksom andra också efter en sorts bekräftelse på min fulla kompetens, vilken svårligen når sitt klimax här.
Problematiken stavas som vanligt tid och kosing. Jag kan inte förskjuta vardagen i ett halvår, för att påbörja någonting jag aldrig kan förutse utvägen på. Att skriva en artikel, en recension eller en krönika, går alltid att slarva ihop. Ett bok, skönlitterär eller facklitterär, kräver baktanke, omtanke, målmedvetenhet och passion för att driva fram en färdig produkt. Åtminstone hade jag krävt de egenskaperna av mig själv. Stundtals överöses min självkänsla av vitsord och välsignande omdömen. Om jag importerar dessa positiva faktorer från er, eller mig själv varierar. Ibland tänker man sig till sin drivkraft, en annan gång frossar man i någon vänlig själs uttalande. I de stunder jag lyckas rama in känslan och fokusera på visionen, känns det som att allt jag önskar att jag förmår är möjligt.
Dessvärre kommer det pissdagar då allt mellan kaffesmak och utgifter beskar till sig. Bitterhet, ni vet. Motivationen faller som Anna Book från en våningssäng. Både grunden man står på och kroppen släpar på säger nej. Man orkar inte resa sig från nederlag och värderar allt levande mindre än knäskålen på en vandrande pinne.
Just nu befinner jag mig i en något klämd sits. Ägnar jag mer tid åt det substantiella skrivandet, kan underhållningsvärdet och framfarten reduceras. ”Privatlivet” och jobbsituationen får också konkurrens, vilket mamma är särskilt munter över..
Angående produktionerna
Jag kan synnerligen känna ett visst behov av förändring när det gäller vissa produktioner. Om inte, en fullvärdig motvikt. Tanken är givetvis inte att leverera något dödsallvarligt i Robert Aschberg anda. Kontentan förblir upplyftande, men hädanefter mer substantiell och vid. När tiden med sponsorsökande, förbindelser och avtal dyker upp måste det finnas referenser som rättvist kan spegla verksamheten.
Nu och härnäst?
Vi har pratat med tryckerier angående T-Shirtar och den 8 April skall vi välja ut modeller samt lämna in det färdiga trycket. Pollundersökning uppdagas snarligen.
Imorgon skall jag intervjua serietecknaren och mångsysslaren Hannes Hopf om hans utställning på stadsbiblioteket.
Designuppdateringar genomförs så fort jag fått kontakt med min huvudfunk till designer. Skisser och foton tagna och klara.
Vi har börjat samla in fotoverk och duktiga fotografer till vårt förfogande. Bildsektionen skall smyckas!
Facebook fanpage rullar! Fortsätt supporta och bjuda in! Läsarantalet ökar avsevärt på sidan nu och jag är mycket tacksam!
Om ni inte hört låten är det dags nu. Den jordnära och klartänkte Chicagorapparen och skådespelaren Common krokar upp med Will I Am. En varm, kritisk men öppen låt.
onsdag den 24 mars 2010 klockan 02:00 i
Allt & Inget |
Jag satt för en stund sedan och reflekterade över vilka jag skulle valt till familjemedlemmar, ifall ersättning krävdes. Föreställ er att hela er familj eliminerades och att ni helt efter egen fäbless fick handplocka ersättare.
När man kommer till valet måste man ha diverse aspekter i åtanke. Vilka individers inverkan hade man fått ut mest positiv energi ifrån? Vilka hade serverat vardagskakan i bäst format? Vad för egenskaper söker man hos dem? Här nedan har jag omsorgsfullt pekat ut samtliga anständiga konkurrenter för varje kategori;
Kapabla mödrar;
1. Mona Sahlin – Planen stavas som så att jag hade lagt dödsdroger i morgonkaffet vid vårt första frukostmöte. Må låta inhumant men vad gör man inte för mänskligheten? 2. Nigella Lawson – Med angenäm barm, sinne för matlagning och en pissigt deliciös dialekt står hon som en självklar kandidat. Luktar gott. 3. Sissela Kyle – Vulgär humor, Ett karaktärsfyllt arrogant perspektiv på tillvaron och en allmänt mammig attribut. Bajsar gärna med öppen dörr. Lagar goda pajer.
_______
Kapabla pappor
1. Sandy Cohen (Peter Gallagher) – Den perfekta fadersgestalten, om man bortser från hans blyga försök till att efterlikna Robert Wells. Förlåter precis allting och begår inga misstag. 2. Ernst Kirchsteiger - En hyvens man med periodvisa sömnsvårigheter. Kan med lätthet snickra ihop ett festivalområde på några veckor. Arbetsnarkoman med ett ambitiöst utbud av likörer. 3. Keith Richards – Avslappnad inställning till livet. Rollingstonesvraket besitter såpass risigt samvete att han hade gjort allt för att lätta på trycket. Expert på verklighetsflykter och har hög acceptans för den slentrianmässiga tonårskulten.
_______
Kapabla Syskon
1. Method Man - Någon presentation behövs ej för hiphopveteranen skådespelaren Meth. Efter att jag bevittnat honom skälla ut tv & radioprofilen Wendy Williams är jag övertygad. Trevlig, farlig och ett underhållningsvärde som överstiger sunda propotioner. 2. Emil i Lönneberga - Har alltid känt en innerlig vilja att hänga med sonen av Lönneberga. Han vet hur man startar ett party. Given succé på stranden. Vet hur kvinnor skall tas.
Loading ...
