Jag har reflekterat en del kring miljön och tillvaron för de människor som befinner sig i tidigt, respektive sent livsstadium. Hur viktigt är det att vi växer upp och dör med stimulerande omständigheter?
En vaktmästare utan utbildning kan kassera in mer pengar en förskolelärare/vårdbiträde, som har mer än 3 års utbildning. När praktiska färdigheter väger över meriter närmar sig inga dåliga känslor. Närmare bestämt tvärtom. Det jag tycker luktar surt är däremot hur vi prioriterar kosing i förhållande till vad yrket går ut på. Jag påstår inte att en vaktmästare inte är viktig eller att hans ansträngning bör förringas, men det är svagt uttryckt bedrövligt fel att de som vårdar våra tidiga och senare år är så lågt prioriterade. Ty den som läst psykologi på allehanda divisioner vet hur väsentlig och kritisk småbarnsperioden (2-3) är. Hur anknytningen och separationen från föräldrarna resulterar lägger bl.a grunden till utvecklingen för individens tillit. Ifall det råder brist på resurser och personal ökar risken att barnet blir ensamt – oroligt/ängsligt – tillitsbrist. En skara barn som utvecklas till osäkra och frånstötande ungdomar kan rimligen inte vara önskvärt?
Kortfattat för de långsamma ungdomar som inte orkar tänka, är frökenyrket viktigt för hela generationer. Bänd penningpungen aningen mer generöst, tack! Jag vet flera lagerjobb som betalar högre löner trots att uppgifterna är sterilt enformiga och kravlösa i utformandet. Jag som dagisfröken dealar med liv och inte med några jävla mediciner eller muttrar.
Äldrevården genomgår samma sorgliga behandling som förskolan. Den sista tiden i livet för en del äldre är som att bo på ett redan sömnigt sjukhus. Oaptitlig mat, stressad och underminerad personal. Sittandes i korridorerna, trötta och svaga delar de dyrbara timmar med ensamhet och dysfunktionella kroppar. Till förmiddags kaffet drivs de äldre in till ett samlingsrum som en flock vissna får. Där ska de sitta i en halvtimma och lyssna på en mumlande praktikants högläsning av GP. Hälften av dem märker inte ens att praktikanten pratar på grund av hörselskador. Vem vill avsluta sitt liv som en omkringskjutsad kroppsmassa?
Ni får inte missta er, de absolut flesta vårdbiträden och barnskötare jag stött på har gjort sitt jobb utmärkt. Problemet är antalet av dem och utomståendes attityd och syn på yrkena. Självklart krutar jag på lite i mitt tonläge för att sätta saker i perspektiv, men osant är vad som är sagt sannerligen inte.
Det är just under perioden människan klarar sig själv mest resurser tilldelas. Vår jolmiga moral är kilometerlånga övertramp mot vad jag klarar av utan att ge uttryck. Det känns snedvridet att man ska behövas framstå som en aktivist för att man påpekar, men jag kan ta smällen. Återigen.
Ikväll orkar jag inte skriva mer utförligt. Fråga ifall texten är morbid eller på något sätt inte iögonfallande för er. Motargument mottages med öppna armar. Kommentarlös framtid för inlägget tolkar jag som ett tyst nickande.
John Lemon
Loading ...
