Precis nu är jag i plågor. Jag kan inte uttrycka mig helt. Fysiska plågor. Jag går på smärtstillande och är bakfull. Helt avdomnad och besvärad. Det kom redan innan 20-års firandet igår. Jag har sträckt ryggen eller skadat något. Hoppas på det första alternativet. Har inte haft lika ont sedan jag brännskadades av odjuret i Malaga. Jag har verkligen ont. Jag plågas. Bekräftelsebehovet är stillat och tillfredsställt så ni behöver inte ana något sympatisökande.
Det hela började innan jag drog mig till mina huvudfunks och fördrack. Jag kände av smärtan till vänster av ryggraden. Klaga och bittra mig gör jag tillräckligt, men jag får ju fan aldrig ro. Det är sant och cleant sagt. Jag får fan aldrig lite själslig ro. Om det inte är mentala ofullkomligheter är det fysiskt. Trots det här är jag faktiskt ganska lycklig just nu. Löst uttryck men jag låter mig unna det under rusets inverkan. Uppmärksammad och välsignad far kroppen jag tilldelats runt med. Jag vältrar mig i vitsord och komplimanger. Allt går bra gällande sidan och jag utvecklas. Fan så gott det är va?
Tillbaka till ruset. Det känns som att någon lagt ett filter över min reaktionsförmåga. Jag skulle kunna se en orange älg utan att bry mig. Jag godkänner allting. Dörrarna sitter rätt i gångjärnen och vattnet jag dricker smakar sunt. Nästa gång destruktiva perioder lägger nästan i blöt i mitt liv ska jag tillta morfin.
Idag ska jag bara och endast ha ont och struggla med diverse produktioner.
Fråga; Varför stannar smärtan kvar när man registrerat den?
Pris; Den som ger mig det behagligaste svaret vinner en påse Ahlgrens Bilar! Utdelningen sker på tisdag förmiddag.
Loading ...
Pingback: Vinnare av tävlingen! « John Lemon