John Lemon

Bara för att det är tisdag bjuder jag på ett söligt versmått. Lite så det kan gå helgvis. Lite så. Håll till godo.

_

Få syn på fyra fulla funks i en ful stulen fiat,
fixar fyr på farten, förnuftet flyr fältet

Femtiofem över fartgräns, friheten förnyad,
framförhållning fiskas upp, en fröjd så förfriskad

Samlas samman med sex slanka slinkor,
som sippar på shots, men suktar efter Sangria

Sju timmar skönare, får Lill-Juan skina,
sjuhelvetes sjukt skjut, i en skiten svinstia

_

/ John Lemon

Grattis till Anastasia som bidrog till sidans 1000e kommentar. Vinsten är inget mindre än en gammaldags, exklusiv telefon. Dessa två tillhör inte mig, vilket medför ett extra s.k ”riskvärde” på vinsten. Telefonen finns i två kulörer, mossgrön och mormorröd. Vinnaren får alltså välja ut valfri. Det ingår givetvis grundlig puts och rengöring. Frakten är gratis.

Här är bilder på de utlottade telefonerna:

Så, madam Anastasia, vilken telefon önskas? Vilken hade ni övriga läsare tagit?

/ Yon Laidback

Ännu ett efterlängtat musiksläpp brett ut sig över världen. Trots att jag velat göra det betydligt tidigare, känns det befriande att posta det här inlägget. Utan att frusta ur mig klychiga lovord, så är skivan av magiska mått. Vi reser mellan frihetskamp och hoppfulla, röda soluppgångar. Möt Hiphop, Reggae och Soul i en varmblodig och påtagligt genomtänkt sammankomst.

Ljudbilden är relativt koncis ur ett tematiskt perspektiv. Afrika, etnicitet och förening utgör mittpunkten för konceptet. Titeln på albumet sammanfattar samarbetet mellan Nas & Damian. Den röda tråden är lika hållbar som självklar. Ljudbilden är preciserad med känsliga gitarrer, intensiva bongotrummor, gospelkörer och stråkar. Påminner tidvis om en enhetlig musikal.

Göteborgspostens mediokra recensent Kalle Malmstedt skrev ”Det blir för lite ghetto och för mycket strömlinjeformad Lejonkungen” i sin recension. Jag vill påstå att det är precis tvärtom. För att budskapet ska kännas mottagligt för en massa med omfång, måste hiphopen få lov att vara vacker. Detta är en tveklöst vacker skiva. Den universella ljudbilden lyfter fram en annan sida av Nas. De annars så svårlyssnade 32-bars verserna är kapade. En mindre självcentrerad och ärelysten tänkare uppenbarar sig. Han känns friskare och mer engagerad. Svårt att kringå faktumet att konceptet matchar upp hans image till maximus. Smått revolterande, undertryckt och lika äkta som döden.

Förutom de två giganterna själva, gästas skivan av K’naan, Stephen Marley, Lil Wayne, Joss Stone & David Brown. Som avstickare finner vi låtar som As we enter, Nah Mean & My Generation. Det sistnämnda spåret gästas av Lil Wayne, som jag vanligen betraktar rätt skeptiskt. I den här låten överraskar han oändligt. Medryckande och träffsäkert in i minsta detalj.

Jag rekommenderar verkligen albumet!

Bästa spår: As we enter, Friends, Nah mean,  Africa must wake up

Sämsta spår: Land of Promise

Betyg: 5/5

Nas & Damian Marley – Friends

______________________________________________________________________

Ladda ner albumet olagligt här
Köp albumet lagligt här

Besök:
Distant Relatives Myspace
Damian Marley
Nas

Mycket nöje!

/ John Lemon

Såhär positiva är samtliga John Lemon ambassadörer. Lyssna aldrig på annat.

Nyligen lyssnade jag på Jazz och åt frukt. Då slog det mig att jag inte ens är negativ egentligen. Gårdagens bitcherier kontra följande inlägg påminner om min Ex-flickväns beteende. ”Förlåt, jag menade inte det”. Man kan påstå att sidan blev hackad av en sällsynt, bottenlåg avatar av mig. Lyssna aldrig på sånt tjafs igen.

Faktum är att jävligt mycket går precis som jag ska, och betydligt bättre än så. Det kändes som att jag ljugit min partner rätt upp ansiktet när jag vaknade. Om inte värre (välriktad diss). Ljudkortet verkar löst sig efter en uppdaterad drivrutin, stickers & t-shirts är helt färdiga för att lämnas in. Jag behöver ingen dator, utan bara en diskrensning. Pengar finns.

Riktigt roligt att läsa inlägget såhär dagen efter. Känns som att jag flängt ur mig det på fyllan. Det skall inte läggas ner ett jävla skit. Den enda riktningen saker ska läggas åt är uppåt. Ni och jag måste ha i åtanke att sidan är ung som våren.

Nu ska jag recensera en kandidat till 2000-talets bästa album!

/ Hoppfulla HyndJohn

Just nu är jag inte bara negativ, utan även påtagligt förbannad. Inte ett jävla dyft fungerar. Utan att dramatisera situationen eller överdriva, överväger jag på att lägga hela skiten på is.

Det tråkigaste med allt, inledningsvis, är att min motivation inte matchar den fina respons processen mottar. Jag känner mig otacksam och vinglig i bemötandet.

Sanningen är att jag är utmattad och pisstrött. Först ut av tvister att iakttas är de stinkande videoklippen. Varenda klipp på youtube-kanalen är osynkat mellan ljud och bild. Inte en käft har underrättat mig. I Vimeo pressas widescreenfilmerna ihop till 4:3 proportioner. Vedervärdigt. Bilden från inspelningen av Mofetas freestyle är också ruinerad. Jag kräks av skiten. Hur värt känns det att sprida liveklipp och annat, ifall sidor man betalt för inte ens fungerar dugligt? Det finns heller ingen logik bakom konflikten då samtliga slutproduktioner har fungerat prickfritt fram tills nyligen.

Vidare till min dator beter sig som en svettig eskimå. Sony Vegas (redigeringsprogram) uppför sig efter egen praxis & sedvana. Mitt ljudkort är miserabelt och fungerar sämre än Anna Anka. Systemkameran börjar sakta men säkert haverera. Kort sagt behöver jag en ny dator (20 000), en ny kamera (12-17 000), ett nytt ljudkort (3-4000). Snabbt kalkylerat uppgår summorna i cirka 40 000 kronor. Mörka värld.

Högst tänkbart att ni har svårt att förstå min frustration, men sanningen är den att jag rånas på dyrbar jävla tid på den här. Att dra på en spelning, filma, tanka in i datorn, konvertera, redigera, ladda upp och sprida, tar tid. Oavsett om det är någon seriös produktion eller inte så är det slöseri med liv.

Alternativet till presens sysslor blir att istället ta del av någonting större. Skribent, recensent eller krönikor för någon tidning eller något magasin. Skrivandet är en egenskap jag troligtvis kan försörja mig på åtminstone. Om inte ger det likafullt en kravlös stimulans. Responsen har alltjämt varit överraskande positiv. Skrivandes kommer jag alltid finna mig själv.

Privat är det också påfrestande mulet. Sluttenta i Matte på onsdag. Studerar med motivation som en döende. Sprit och skit varje helg, gärna två gånger. Drar man sig ur får man dåligt samvete, antingen självmant eller pg.a utomstående. Ingen kritik utan bara en fånig sanning. Lite problematiskt för andra att förstå en vilja, som är mer lättpåverkad än den osäkre själen i 7e klass.

Att jobba 10 timmar/dygnet misshandlar min kreativitet, men att vara pank utesluter teknisk utveckling. Jag vill inte be om hjälp, även om jag så kritiskt suktar. Allting går så jävla trögt. Jag önskar innerligt att det fanns två kopior av mig, med samma visioner och samma motivation. Tyvärr går det varken önska eller begära ett sådant engagemang.

Jag kommer att färdigställa alla projekt som är påbörjade, på ett eller annat sätt. Anastasia ska ha sitt pris. Avsnitt 5 är utlovat, och skall därför genomföras. Wille Haajama + mer skatesessions redigeras. Stickers och t-shirtprocesserna är i slutskedet. Recension dyker upp.

Denna veckan blir det fokus på T-shirt tryckerier och stickers. Om inte jag får lite medvind nu så stänger jag av den här sörjan på obestämd tid. True talk.

/ J

Efter spelningen i fredags ramlade jag över den här sköna, unga mannen. Jag var rätt förfriskad men minns att han var lite av en seriefigur. Här nedan kan ni se när han bjuder oss på en förträfflig akrobatisk föreställning. Kanon och kalas är allt vad det är!

Mer från fredag dyker upp inom kort! Koskenkorva och kärlek!

/ J

Här sitter man, lätt andfådd efter helgkvällarnas intensiva intervaller. Nu är det ansvar som står vid dörren och väntar otåligt. Mitt alltjämt stressade leverne späs på marginellt när det dyker upp bra musik. Det måste varit enklare att recensera och reflektera kring musikutveckling för 50 år sedan.

Den här posten innehåller tre väldigt separerade ljudbilder, teman och attribut i allmänhet. Eftersom att jag är långt ifrån kunnig inom house, elektro & minimal så riskerar jag att vara jävligt långsam med första låten. Inväntar glåpord från avenyfolk och inskolade. Likafullt en het melodi. Därefter en riktigt eftertänksam och vacker musikupplevelse. Det prisade kompositörerna i The Roots gör sig skyldiga. Sist men inte minst en ypperlig digglåt av grabbarna Skooda Chose & Chip da Ripper. Enjoy!

Yolanda Be Cool & DCUP – We No Speak Americano

The Roots – Dear God 2.0

Skooda Chose – Polo Rugby f. Chip Tha Ripper

Ladda ner låtarna här:

Yolanda Be Cool & DCUP – We No Speak Americano
The Roots – Dear God 2.0
Skooda Chose – Polo Rugby f. Chip Tha Ripper

__________
John Lemon

Foto: Camilla Rudholm

Nu var vi här igen. Lördag förmiddag, bakfylla och solsken såväl på insida som utsida. Analyspannband är hårt åtdraget och träningsshortsen i konsiderabel höjd. Igår var det ett jävla jippo, mina vänner. Först uppvärmning hos min nyligen hemkomna granne Heléna. Därefter en mysig, lång, varm och svängig show av Mofeta & Jerre på Kontiki. Likt vanligtvis är det flera i publiken som inte känner till låtarna, akten eller ens musiken. Trots detta ett gott röj. Kvalificerar lätt som Sveriges bästa hiphop-liveakter.   Därefter styrde vi våra blindstyren till Styrbord Barbord.

Förutom bakfyllan och framtiden så är sommarhybrisen oerhört putslustig. Folk är fan dumma i huvudet ibland, på ett vackert sätt. Varenda liv börjar konversera och planera kring grillning och utomhusaktiviteter. Solsken måste vara det starkaste och mest potenta puder vi drar i oss. Vi är så dominerade av väderlek och förändringar i våra environger. På tal om yttre förhållanden, så fick jag just ett mödosamt samtal av en god vän. Jag förväntas kalasa i afton igen. Låt gå, för guds skull, låt gå.

Frågan är bara vad jag ska prioritera att redigera sedermera. Ett dygn är så kort, så kort. Åren går snabbt, och snart blottar man sin silhuett i gråskala. Låt oss för all del förverkliga våra drömmar. Det är inget bekymmer.

Här nedan har ni några grymma kort från spelningen. Tagna av min duktiga homie Camilla Rudholm. Besök hennes blogg här. Massa fina foton och dikter! Rekommenderas allvarligen.

www.mofetajerre.se

/ Positiva J

Ett stycke värsting, gapar jag och spottar till vänster om högeraxeln. Jag har varit mild i min utdelning av musik det senaste. Det här är som en rå köttbit med ett massivt täcke smuts påpenslat. Den som lyssnar igenom första versen kommer vara medryckt. Bedrövligt rekorderlig refräng.

SP Double – Gangsterr (feat. Royce Da 5′9″, Kid Vishis & Termanology)

Glöm inte att luta bakåt!

John Lemon

För er som tvivlar, funderar eller spekulerar kring fredagskvällen, postar jag här lite aptitretare. Aktiviteten rör sig om en liveshow på det gemytliga Kontiki. Den lovprisade duon Mofeta & Jerre är kvällens mittpunkt. Öppna upp sparbössan och ta er dit. Så här låter den omtalade liveakten:

Mofeta & Jerre med Spiderdogs – Är vi där nu? (Unplugged)

Mofeta och Jerre – Live P3 Musikhjälpen

Mofeta & Jerre

Fred och Fröjd

/ J