John Lemon

Det är sällan jag känner mig nöjd över de moderna katterna i spelet inom hiphopindustrin. Produkter som Flo Rida, Akon, Souljaboy, Gucci Mane, T-Pain får kommersiella strålkastare på sig medan talanger och poeter får trängas och kämpa. Jag tror inte att det handlar om smaksak till 100%. Det hade varit simpelt och skönt om det var så, men att fallet skulle vara så känns absurt.

Funken och soulen är för långt ifrån vår vardag. Vår vardag går snabbt. Vi stressar allt mer och världen blir allt mer massproduktiv och likaså verkar musikindustrin utvecklas. Åtminstone på ett allmänt och övergripande plan. Verserna kortas ner, refrängerna blir längre och fler och riktiga instrument byts ut mot synth-ljud. Lyssnare idag skall likt förbannat inte behöva utsätta sina sinnen för ansträngning. Att beatet och soundet utvecklas till något modernare och cleanare kan jag acceptera. Värre är det att även lyriken och personen bakom mikrofonen bleknar i skuggan av produktionerna. Hur mycket känsla och personlighet känner ni i Soulja Boy’s – Crank that i jämförelse med  Dr.Dre & 2pac – Carlifonian love? Hur mycket karaktär har Flo Rida i jämförelse med Busta Rhymes eller Eminem? Hur intressant lyrik har T-Pain i jämförelse med Nas, 2pac eller Mos Def?

Känns t.om fly förbannat  fel att jämföra dessa. Men det måste ju uppenbarligen göras eftersom att dessa ringtone-fjollor får 95% av all uppmärksamhet på radion. Visst, NRJ har alltid varit ett rövhål på en redan ful kropp men det verkar inte finnas någon ändhållplats för misären. Ni ska inte tro att jag bara anklagar hiphop-genren för att ha spårat ur. Lyssna på all intetsägande Takida-”rock” som spelas på radion. ”I cant live without you baby, i cant maket without you by my side” fast i sju olika böjningsformer till några kräkfärdiga ackord under 6 minuters tid. Är det någon som tycker att det låter bra? Rockanhängare hör väl hellre på AC/DC, Alice Cooper, Rolling Stones än smörjan som spelas nu? Popanhängare lyssnar väl hellre på Jackson, Beatles, Norah Jones och Oasis än Milow? Ni som inte är likasinnade har inget människovärde i mina ögon. Jag tror dock inte att ni existerar.

Jag vill bestämt också notera att jag gillar en del kommersiella/nya/moderna artister som te.x Lupe Fiasco, Asher Roth, Kanye West (fram till Graduation albumet), Bobby Ray & Ludacris. Detta för att deras konst besitter karisma, attityd, djup eller åtminstone utstrålar kontraster och känslor.

Så vem är det då som laddar ner alla smutsiga Jamba ringsignaler, lyssnar på skitmusik och ratar levande musik? Vem mordhotar låtväljarna på Sveriges radiostationer? Det är för mig obegripligt hur det går ihop.

Letade igenom lite skrivet poesiverk jag samlat på mig under åren. Vill kvickt tillägga att kommentarer som nämner homosexualitet eller fördömer poesi förknippas med dårskap. Jag har en vacker flickvän och är helt definitiv i min bedömning när det gäller läggning. Dessa små dikter trodde inte min lärare att jag hade skrivit, vilket var den finaste komplimangen han gav mig. Är något otydligt är det bara fråga och anmärka så hjulen trillar av.

______________________________________________________________________

Världen vi lämnat

Världen är värd vad den verkar
Men värdet av världen har vänt
Vi väntar och väntar på ändras
Ty världen är värd vad som hänt

Vi vänder å vrider på värdet
Som fädrar till oss har bestämt
Älta det sämre är lämnat
Vi väntar tills vinden har vänt

Spelar

Glad och falsk i takt med dagen,
Skrattar du högt och agerar
Bland folk som ler accepterat
Bara jag som förstår att du spelar

Du sänker dig djupt och förnekar
När frågor av ärlighet ställs
Du döljer det bättre generat
Bara jag som förstår att du spelar 

Till standard och tillbaks

Jag vet om mina ben när jag ramlar omkull
Känner jag min kropp har jag troligtvis ont
Botten är smuts, så jag klättrar upp
Och firar 30 år som nykter genom att supa mig full

Backen ner den går enkelt passera
Jag njuter tills marken är jämn
Då sitter jag där med min kropp och skäms
Från botten till standard, å tillbaks igen

______________________________________________________________________

Vilken hade ni velat ha på väggen!?

Likgiltighet och List

/ John Lemon

Det är lite synd att allt vi ser skall försvinna. Jag kan egentligen inte säga att jag bryr mig, då jag inte gör ett dyft i praktiken. Det är alltid lättare att peka på fula gångstilar än att kritisera sin egen. Det är svårt att se hur man själv går.

På ett sätt önskar jag att mänskligheten dog ut, så det fina med jorden bestod. Människor är det sista som behövdes på den här planeten när allt kommer omkring. Det lättaste hade sannerligen varit ifall den gemena människans mentalitet sträckte sig ut till resterande arter. Min teori är att människans strävan efter bekräftelse är boven i dramat. Vägen dit är oväsentlig, så länge slutmålet kan uppnås. Min krönika om just det hittar ni här.

De frågor jag kan ställa mig till vardags medan jag väntar på kaffet är flera och jobbiga;
Varför har vi inte en global och omfattande överlevnadsinstinkt som sträcker sig längre än knull och mat för dagen? Varför driver vi omkring utan världssamvete trots all vetskap och fakta vi stångas mot på daglig basis? Varför är det viktigare att fixa en ny keps eller jacka istället för att mätta någons käkar? Jag förstår att det är så men jag begriper inte varför. Det känns som att människans mentalitet är på en s.k crashcourse. Återigen, ja, människan har alltid varit girig och kåt på framgång, men det skrämmande är hur vi fortsätter trots den ökade kunskapen. Vi vet med all säkerhet att oljan tar slut, att naturen faller i rännstenen när regnskogen sågas. Forskare och naturvetenskapsmän har lösningar men ingen är intresserad. De som verkligen är intresserade gör ingenting åt saken.

Expansionen av turismen är ett konkret exempel på mentaliteten. Personligen har jag tvetydiga och svårbehandlade tankar. Jag älskade Vietnam men kände trots min sköna vistelse en eftersmak av sorg och vemod. På landsbygden var folk så ofattbart fattiga, just för att personer som mig ska ha det ofattbart mycket skönare.  Tanken varken slår eller känns förs än man upplever det.

En känning i samvetet parerar man således simpelt med insynen att ingen annan bryr sig. Vi har det så vämjeligt bekvämt när det gäller ursäkter och orsaker. Ingen granskar oss förutom vilda vänsteraktivister, vilka man ser som avskum för deras engagemang. Jag själv är inte särskilt insatt i politik, men riktar ändå ett krokigt långfinger gentemot folk som spärrar in sig i ”jag skiter la i det” tänkande. Den sista generationens nonchalanta kommer få äta upp samtliga generationers ignorans så småningom. Intressant är att en del riktar problemet till att det är naturfreakens ansvar eller konflikt. Det är tjafs och tjöt som tyvärr kommer drabba varenda liten modebloggare eller klubbkille i världsomfattande areor. Det går inte klubba ifall världen går under. Att spela HoN, Dota, Mario Cart eller Pokémon kommer också vara orimligt. Det kommer vara en omöjlighet att slå på en sväng  skön musik. Det är tragiskt och sant.

Vad spelar film, social status och hårfärg för roll när allt man kan stå eller ta på faller samman?

- Tyvärr rätt mycket för oss som inte drabbas, därav undergång. Snipp snapp.

/Greenpeace Citrus

Insikt är nog vårt släktes mest tvetydiga upplevelse. En insikt kan ge klara visioner och en vattentät teori om allehanda fenomen. Den briljerande tolkningen av orsakssammanhanget, leder tyvärr inte alltid till förändringar i praktiken. Varför?

Om insikten stannar i tankeförloppet men aldrig får svängrum i verkligheten, vad är då all insikt värd? Kan det vara destruktivt att alltid försöka nå den ifall den aldrig får prestera? Jag avskyr själv när man rundat av en konflikt, och hittar sig själv sittandes i fåtöljen av insikt man redan suttit i så många gånger. Insikten om vad som gick fel kommer som en trögfattad klasskamrats sena kommentar till lärarens predikan. Likväl som när hela klassen suckar mentalt utmattat, rynkar jag panna gentemot den väl igenkända känslan. Jag hade inte tvivlat på insiktens nyttighet ifall man förhöll sig troget till vad den förmedlar. Även om man upplevt den lycka insikten lagt på bordet kan destinationen vid ett senare skede förbli obesökt. Kort sagt, man prioriterar inte alltid vad som är rätt, trots en vederhäftig överblick på situationen.

Jag hade velat veta varför man inte har bättre tillit och hängivenhet till sin insikt. Det är en mental jävla dubbelmoral hjärnan tenderar att köra med. Stroppig attityd från den. Jag åtrår också vetskapen om hur man införskaffar sig bättre relation med sin tillit. Någon som besitter svar?

Fenomenet yttrar sig inte bara i ens privatliv, utan i politik, samhällsutveckling och historia. Visserligen lär vi oss mycket av misslyckade reformer, styrelseskick, sociala uppdelningar etc. Förändras världen då? Det råkar inte vara så att mer än hälften av Liberias kvinnor har utsatts för sexuellt våld? Det råkar inte vara så att den expanderande turismen i Asien gynnar prostitution, miljöförstöring och värre sociala klyftor? Det råkar möjligtvis inte vara så att folk dagligen svälter till döds i sin diarré medan vi konsumerar knäskålarna av oss? Nej, inga ”aha” upplevelser sökes. Aktivistpelle har inte bundit fast mig i duschstativet och tagit över tangentbordet. Det som intresserar mig är varför sanningen och insikten inte spelar en essentiell roll i vår utveckling.

Hur min teori i konkretare format visar sig i vardagen? Låt oss ta det tidslösa ämnet relationer. Bägge parter konfronterar samma personliga konflikter, självinsikt och besvikelse, startar motorn på nytt i hopp om att ”den här gången funkar det”. Man kör ett varv i kärlekens Chevrolet och frontalkrockar in i samma rattfyllerist som sist. Spekulationer om händelseförloppet resulterar i en förträfflig insikt. Gött! Laga bilen så kör vi igen! Krasch, tillbaka. När väl går ur bilen är den redan sönderkrockad.

Låt oss gå vidare till det något mer ungdomskulturella hänget i baren. Det dröjer inte många terminer innan man vet hur en fylla, en dålig, och en katastrofal fylla går till. Man har en substanstålig insyn på huruvida man gör bort sig, drämmer iväg pengar och annan skit. Man vet hur man motverkar det. Man vet precis hur full man blir av att smörja sin kropp med två robusta krus vin. Återkommer närvaron i rännstenen? Ja för fan. Ja. Visserligen har den nyktra insikten inte någon närgången relation med fyllans perspektiv på tillvaron. Det fascinerande är att man trots det ger sig in i den turbulenta matchen på kärt återseende.

Vi putsar alltid samvetets fjädrar när vi rannsakar oss själva. ”Nu ska jag börja träna, äta nyttigt, prata långsamt, göra rätt”. Man smörjer sin plåt innan grillningen och diskar sedan bort substansen.

Ni kanske tänkt på det också. Jag vill bara veta varför?

_________________________________________________________________

John Lemon

Det blir för känslosamt för mig ifall jag ska känna efter när jag skriver nu. Jag måste ta avfärd. Imorgon skall jag och diverse Johnlemon-funks styra skutan mod slagfältet. Slagfältet där var man kan stupa, så när som på måfå.

Det svider inuti när jag inbillar mig hur tiden utan er kommer att kännas. Aj vad ont det gör. För att visa en smula hängivelse tänker jag återposta en del inlägg. För många är det ny läsning, men för veteraner må det blott verka som en påminnelse.

Självfallet ska vi dokumentera så mycket som möjligt, och ni har mycket sjukt att vänta er. Vore det möjligt hade jag närvarat konstant, söner och döttrar. Jag önskar innerligt att ni mår bra och att ni inte glömmer att unna er. Låt inte höstens minskande avstånd skapa distans till euforin. Ät er mätta och drick er till sömns.

Peace & Love

John Lemon

Jag hinner inte skriva någon närmare presentation. Sjukt vad de fick till det emellanåt. Duktiga och jämna. Tackar Ubahn för en kanontillställning. Materialet är filmat av oss och Victor Jara från Swaglikethis. Även han som har editerat den! Håll till godo!

Ubahn
Swaglikethis

Fridens!

J

Den 19/6 besökte jag och Magnus upcoming-artisten Blistic på film & skivbolaget Vela Vision. Väl där blev vi mer än väl omhändertagna av producent Genc Vela och manager Nadia Dagelin. Även 3D-artisten Vedat Zeka anslöt sig till mötet vi hade vid ankomst. Efter att vi bollat idéer och planerat en kort stund satte vi igång med filmandet. Först serverades vi en kvick och koncis inblick i bolagets olika hörn, och därefter fick vi chansen att intervjua själva Blistic.

Här nedan kan ni själva se hur det gick till:

Del I – Blistic visar oss runt i Vela Vison

Del II – Intervju med Blistic:

Liksom många redan känner till skall Blistic ha releasefest den 1 Juli på Deep, avenyn. Releasen är för hans musikvideo och singel ”Kom igen”, som är producerad av Nadia Dagelin, och editerad av Vedat Zeka. Ni borde ta er dit och vittna en grym show! Information om eventet hittar ni här. Förhoppningsvis får vi alla vittna en uppföljare med tiden. Ni kommer att höra mer av honom, oavsett om ni vill eller inte.

Stort tack till Blistic & Vela Vision!

Besök följande sidor för mer information:

Vela Vision
Blistic

/ John Lemon

En del av er har snubblat över faktumet. Evolution är en kommande samling av dagens aktuella svenska hiphopakter. I ärlighetens namn har jag inte följt upp de lösströdda släppen som hittills landat. Jag tänker ta mig tid att recensera dess slutliga outcome likafullt. Här nedan har vi ett knippe norrländskt bidrag, framfört av Trainspotters. Låten är överraskande. Produktionen står Academics för och är som vanligen alldeles komplett och njutbar. Jag vågar påstå att han är Sveriges bästa producent. Rewind och Kap fyller ut beatet med bravur. Det är ärligt kaxigt.

Lyssna här och ladda ner här!

Besök följande sidor för mer info, musik och nyheter:

Trainspotters
Evolution
Academics

Ladda ner och lyssna! Det är en galen låt vi talar om. Det rör sig om kvalité.

Fridens!

/ John Lemon

Här kommer de återstående klippen från envetet, i väntan på battlen. Jag hoppas att ni svettas ordentligt nu. Sprid och kommentera!

Killa Clowns (Meta Four, Sick Art), Maaz, Pedram

Allyawan öppnar eventet med en vers

Kolla in session#1 klippet här. Bilder från tillställningen finns här.

Killa Clowns
Allyawan

/ John Lemon

Som påtår till det föregående inlägget postar jag härmed ännu en potent dänga. Låt er inte skyla undan på grund utav det kommersiella nyanserna. Låter inte inbilla er att jag bytt inriktning. Här nedan har jag postat en festlig melodi. Trots det frekventa användandet av temat i videon, måste jag ge det ett positivt erkännande. Smutsigt möter cleant. Håll till godo!

Mikey Mic & Eboi – Swedish Girls (Official Urban Remix)

/ John Lemon