John Lemon

Här har vi ett vackert smyckat stycke musik. Outkasts Big Boi har med ett nyläckt och snarligen släppt album, Sir Lucious Leftfoot, serverat sig ett blivande utrymme i musikscenen. Med föregående singelsläppen Shutterbugg & For your sorrows som underlägg för huvudrätten, belyser hypoteserna en ljus framtid. Här nedan kan ni höra plattans färskaste spår. Följeslagare är inga andra än Joi och B.o.B. Håll till godo!

Big Boi – Night Night (Feat. B.o.B. & Joi)

Ladda ner:

Big Boi – Night Night (Feat. B.o.B. & Joi) här
Albumet Sir Lucious Leftfoot här

/ John Lemon

Ibland måste vi människor reflektera över de brister vi besitter. Vart sprickan i spegeln sitter och varför vissa felaktigheter tycks vara omöjliga att eliminera. Min livs största last är min klump och klantighet.

Det är valborg och middagsbjudning. Vi enas runt maten i gott sällskap och stämningen är munter. Drinkar och öl. Före att fyllan installerats i oss, ställer jag till med en smärre scen. Jag har intentionen att resa mig upp från bordet. Sagt och gjort, jag backar bak sätet i fönsterbrädet bakom, en stor slipad sten faller till marken. En krukväxt följer beteendet och lägger sig ner på fönsterbrädet. Jag är kvickt framme med händerna för att rätta till situationen. Med hälen stöter jag därefter till en flaska Bacardi, som vilade mot bordsbenet närmast mig. Flaskans landningsklang gör mig orolig, och även dess fall blir kvickt upprättat. Min gravt böjda ryggrad måste rätas ut, vilket således gav utrymme för att jag skulle slå hjässan i bordet. Högt lät det. Jag skrattar lite förläget och märker att en samling droppar äventyrade ur glaset och ut på bordet. När jag ska ta en servett för att torka upp spillet, sätter jag handen i min väninnas drink.

Efter middagen, när alkoholpådraget accelererat träder musik och dans fram och uppvaktar aftonen. Med entusiastiska steg hoppar jag in mot dansgolvet, låter pengfingrarna peka mot taket, når till taklampan, som når till golvet med ett kras. Musiken stannas och det enda som rör sig över dansgolvet blir sopkvastar. Det kändes som att min kropps bristfälliga precision skämde ut mig. Jag bråkar med en sämre version av mig själv.

Det händer fortfarande att jag frenetiskt går igenom packningen, i hopp om att finna mobiltelefonen. Ny var den. Själva situationen som händelse var inte allt för dramatisk. Jag stod vid bagageuthämtningen, pratade med mor, tog bagage, begav mig. När jag i 10 minuter fotgängat mot tågstationen ville jag veta vad tiden var. Mobiltelefonen var väck.Det här är ingen ovanlig sekvens i min vardag. Ärligen språkat må det vara den tredje telefonen jag blir av med på ett halvår. Plånböcker är jag också pigg på att lämna åt ovisshetens närvaro. ”Fjärde gången gillt”, skrockade bankmannen när han vid min förfrågan spärrade bankkortet. Swedbank lånar mig 400 kronor varje gång jag skamset ber om ett nytt ID. Det är tresiffriga belopp på blott en årstid. Jag vet heller inte hur saken skall förbättras. Med respekt för min framtid vill jag åtminstone. Faktum är att dessa ofrivilliga fadäser yttrar sig så mångsidigt, att det blir svårt att få proceduren på fötter.

Tidvis misstänker jag att någon övre makt jävlas med min redan ostrukturerade livshistoria. Bara faktumet att jag valde fel shorts inför resan gav således öppna möjligheter för ficktjuvar att ta min mobil. Samma morgon, timtal tidigare, spolade jag spontant ner min sista högerlins i handfatet. Vanligtvis infinner sig fler än en ranson linser till reserver. Oavsett ifall det gäller Valborgsfadäser, friidrott eller viktigare sammanhang, så lyckas jag misslyckas. Jag är förbannat förargad för fallens för mestadels slutliga utfall. Min dröm är att bli en handfärdig och klockren ung man. Jag har steg kvar att ta på vägen. Hoppas bara att jag slipper gå vilse och slå i tårna hela tiden.

Vad har ni för laster?

/ John Lemon

Här ovan har jag klistrat in en uppseendeväckande bild, med lite stel statistik. Årgången är 010, med några månaders ålderdom. Kontentan rör sig om vad GP’s läsare gärna, respektive ogärna tar sig ann för olika musikgenres. Tidningen måhända saknar relevans för just ”våran” generations smak och tycke, men kartlägger trots allt en skara människors.

Vilken genre föredrar/ratar du?

/ J

Vad som bringar en musikakt vidsträckt framgång är mångsidighet. Den prisbelönta gruppen The Roots, besitter egenskapen och hanterar likväl mer därtill. Här nedan kan ni bevittna en djup, färgstark och eftertänksam låt, framförd tillsammans med souljätten John Legend. Videons berättande symbolik imponerar på mig! För den som i första taget inte behärskar tolkningen, citerar jag en youtubeanvändares kommentar;

”I think the box is empty and it means that ”the key to survival” or success isn’t something that can be given to you. It’s your drive, will, and determination thats already inside you aka the fire.”

The Roots – The Fire (feat. John Legend)

Kolla in;

The Roots
John Legend

Peace & Profits!

/ John Lemon

hemland på hemland, vi skändar och lämnar
förändrar och ämnar, oss själva till änglar

ändra till ända, förbättra för jämnan
jämna längs marken, förlänga dess längtan

hemland på hemland, vägarna stängda
ständigt beklämda, men vägrar att lämna

pengar vi sända, som kyla mot brännan
vi hängivet stämplat, hemland på hemland

/ John Lemon

Linus Broden i egensydda WackStah kläder. Foto: Kajsa Winther Foto: Kajsa Winther

En produktion som jag under en lång period velat genomföra, skall snart ta form. Det rör sig om en intervju och dokumentation kring den unga och talangfulla kläddesignern Linus Broden. Hans kreativa verksamhet yttrar sig oftast via hans egna klädmarke WackStah. For att maximera substansen och bredden av produktionen vill jag ha er hjälp.

• Vilka frågor hade ni velat få besvarade?
• Vad tycker du är intressant att rikta in sig på?

Varenda svar till bidrag uppskattas!

Kolla in:

Wackstah
Linus Broden

/ J

Som en extern arm for rubriken vill jag bara snabbt reda ut situationen. Jag har ingen musik med fran hemlandet. Min pappas ipod ar mitt enstaka alternativ till melodi. Mellan Cadiz och Fuengirola lyssnade jag pa foljande lat 4 ganger. Kanske ska byta hemsidans genre helt.

Johnny Logan – Hold me now

Kan det vara varldens mest krystade? Vad for typ av romantisk musik brukar ni lyssna pa?

/ J

Fredag:

Det var 37 javla celcius igar afton. Inse min struggle. Idag har det inte hant nagonting sarskilt. Detta med undantag for en liten incident som hande pa formiddagen. Nar jag lopte hem fran stranden, i syfte att latta pa trycket, visste jag inte hur avancerat det skulle bli att oppna varan javla dorr. Jag vred och vande och tillslut lossnade den vanskapta knoppen till handtag. Jag kande mig ful och klumpig.

Ikvall skall jag pa en tysk kvall med korv och ol. Jag ar ganska forvantansfull. Tidigare idag forsokte jag sola mina innelar. De blev fan varken bruna eller roda. Vita som lakan. Jag tanker inte atervanda fors an mina ljumskar ar av afrikansk nyans.

Ni far garna skriva nagot fint till mig sa att jag inte tappar hakan har nere!

/ J

I Andalusierns breddgrader blir mediansvensken klibbig och grinig fram mot aftonen.

Onsdag:

Likt jag tidigare fastställde, infann sig en nyfikenhet ang. resan. Morgonen då det var dags for avfärd börjar likt förbannat uruselt. Jag ar medvetslöst sömnig, och spolar ner min sista högerlins. Unikt oskön situation, då det alltid finns reservlinser i min närvaro. Inte nu inte. I talande stund sitter jag med en lins i. Variationsförnuftig som jag ar har jag med glasögon. Mindre bekvämt, men fungerar.

När jag tagit mig till Malaga, ringt mamma och hämtat bagaget, börjar jag vandra mot tågstationen. Val där letar sig handen ner i fickan for att ta upp mobilen, av tidsmässig anledning. Den fanns inte där. Jag vänder handbagaget uppochner och känner mig som ett skämt. Biljettautomaten var sinnesrubbad. Jag fick hjälp av två unga spanjorer, varav en som toppat sin swag med en Von Douch keps. Frispelt och modig som jag ar, hoppar jag pa taget till Fuengirola. Val där far jag ringa ifrån en biffig engelsmans iphone. Allt ordnade sig. Jag lever.

Det finns en del bleka spanjorer har. De motsvarar den svenska mjölkisen. Det finns dock risk att de fyller funktionen som exotiskt blek, motsvarande den gyllenbruna svennen. Slutsats utelämnas. En rutinerad, stilig men härdad man satt och tittade på mig genom hela tågresan. Stråhatt, silverfärgat skägg och vildmarkssandaler utgjorde dagens outfit.

På kvällen gick vi sedvänligen ut och åt middag. Det var 32 grader kl 22.00. En stor, komplett, varm och levande orkester dyker upp. Alla smyckade med ett par gula shorts, hatt och ett muntert uppseende. En av de sex musikanterna har otroligt nog burit dit en kontrabas. Resterande instrument var akustisk gitarr, 2 tamburinner, en saxofon och en marackas. Sjukt inspirerande stämning.

Hettan ar orubbad, kvav och underbar. På for och eftermiddagen far den mig att kannas som placerad bakom en avgasbolmande turistbuss. På stranden ar det mycket lönnfeta semestrande. Till min stora häpnad ar flertalet av dem sydeuropéer.

Torsdag

Förmiddagen utnyttjas genom kulturberikande visiter i Malagas äldre stadsdel. Inledningsvis betraktade vi den beundransvärde Catedral de Malaga. Kort därefter var konstlegenden Pablo Picassos Museum framför oss. Trots hans enorma omfång till hype, kan jag ärligen första dem som inte förstår honom. Först strax innan slutet av visiten blev jag någorlunda saker på mitt intryck. Han målade med hjärnan, och hans satt att anspela på vara samveten, seder och perspektiv genom sina verk ar fantastiskt. Lärdomsfull psykologi. Efter en halvdan och jävligt fet lunch fortsatte vi. I den 35 gradiga hettan tog vi oss ann det gigantiska befästningsspektaklet Alcazaba. Ett korkat och bra val.

Det sog musten ur mig. Min svenska stake vek sig for Andalusiens framfusiga temperaturer. Några solglasögon ar inte relevant, av tidigare nämnd anledning. Med glasögon och svettigt ansikte sov jag alla 40 minuter tillbaka till Fuengirola. Just nu befinner jag mig på stranden och äcklas av bleka britter som bränner upp sin sista chans att komma undan hudcancer. Det ar mycket pensionerade damer i string. Jag har delad uppfattning om dem.

Hoppas att ni lever kalasliv. Vi ses!

/ John Lemon

Vår käre John har lämnat oss för främmande trakter. Kanske lite för främmande för hans eget bästa då vi blivit informerade om att han redan efter bara några enstaka timmar på vift har lyckats tappa bort sin högra lins, sin mobil och sina pengar. Men som den funk han är så håller han humöret uppe eftersom han vet att det väntar lättklädda damer och billig sprit när han väl kommer till sin slutdestination.

Men låt oss ändock be för hans välgång och framgång nere på de sydligare brädgraderna. Men för att samtidigt skapa lite kaos här på sidan nu när han är borta tar jag mig friheten att byta musikgenre ganska så radikalt och dela med mig av en samling genuina människor som berättar en ganska så fin liten historia.

Om ni vill se hur genuina de kan vara så ta er en titt på liveklippet
från The Late Show with David Letterman

/ Fred & Förlikning – Victorious V