John Lemon

De två eviga frågor som tycks cirkulera kring människans tankeförlopp uttalas ”vad är lycka?” och ”vad är meningen med livet?”. Den sistnämnde tycker jag är så överflödig så jag lämnar den åt sidan och zoomar in på den första. Personligen har jag nog funnit svaret på vad lycka är. En koncist och tryckbar förklaring som jag utgick från att fler unnat sig.

Härförleden sökte jag upp synonymer på ordet ‘lycka’, och besvarades av 10 ord varav inget var vad jag själv definierat; bekräftelse. Följaktligen löper min tankegång kring fenomenet lycka lite spontant. Som vanligt vill jag trycka på att jag medvetet uttrycker min subjektiva förklaring som klartext.

Så, är bekräftelse lycka? Någonstans under, efter och i mitt grubblande tycker jag att det uppdagar sig mer logiskt än någonsin. Allt människan utför, söker och arrangerar sig i tycks bottna i strävan efter att få ett erkännande. Vi slipar kunskaper, färdigheter och talanger för att nå resultat. Resultatet ger oss förhoppningsvis respekt, status och slutligen självklart bekräftelse. Ett anständigt jobb ger social bekräftelse och personen blir per automatik erkänt lyckad till en viss grad. En flickvän ger bekräftelse på att du är attraktiv, förhoppningsvis invändigt och utseendemässigt. Utöver det ger det även en snygg sida utåt för omgivningen. En  snygg flick/pojkvän lär vara den effektivaste accessoaren. Att ligga runt för bekräftelse, klä sig billigt/vågat möter sin motvikt som kyskhet, disciplin, där bekräftelsen lika lojalt är tillgänglig. Vilken källa man väljer att hämta brunnsvattnet beror på hur man vill släcka törsten. Omgivningen formar inte bara vägen till lycka (bekräftelse) utan även källan och kvittensen för vandringen. Typiskt människan säger jag och suckar avslaget.

Låt oss snöa in på religiösa aspekter för ett ögonblick. Munkar som lever avskiljt söker en andlig bekräftelse, (då de medvetet förskjutit den sociala och konkreta bekräftelsen) genom metoder som bön, olika vägval och ställningstaganden. På det andliga planet tror jag bekräftelsen från Gud regleras efter personens vilja kombinerat självinsikt. Lever munken Harald så heligt han förmår infinner sig Guds välsignelse antagligen på den grad han önskar – han får bekräftelsen han aspirerar på. Därav borde sannerligen den religiösa vägen vara mest tacksam för människan. Välja hur mycket lycka man ventilerar lär inte vara fel?

De som avstår från den kanske mest tydliga, söker indirekt sin genom distanstagandet. Personen kanske är tidig med att hoppa av vågor som rör allt mellan dängor av basshunter till inneplagg som JL- tröjor eller retroglas. Han sätter sig över och bredvid för att visa sig som före, á la ‘jag har redan varit där men det var då’. Jag kan vid liknande situationer i musiksammanhang finna mig själv, töntigt arrogant gentemot trender och massans uppskattning av vad jag själv diggar till. När ‘Empire state of mind’ började spelas på Friskis & Svettis slutade jag tvärt göra det. När Afasi & Filthys ‘Jobb’ besjöngs av massa hjärndöda flickebarn försköt jag den likt ett missfoster till son. Inte fan ska min image besudlas av massans smutsiga anseende. Jag får nog gräva djupare för att vara ifred i underjorden i framtiden.

Allehanda form av sport och idrott är en aktivitet vi gladeligen engagerar oss i, både som åskådare och deltagare. Åskådaren söker gemenskap hos andra likasinnade. Inför lagsporten är gensvaret bland åskådarna simpelt och generöst. Man lär sig lite om sitt lag, tar på sig en matchtröja och tilldelas sociala doser och acceptans. Deltagaren satsar större. Han har både chans att få bekräftelse av sina lagkamrater/motståndare och åskådarna. Han kan också berövas självkänslan och allt han så innerligt suktat efter. På elitnivå ökar pressen och insatsen, och även belöningen för den som lyckas – måttet av lycka. Hälsomässigt så ger träningen på flera vis möjligheter för oss att knycka ett lass erkännande eller två. Genom ökad koncentration från motionen kan vi klartänkt imponera på andra, och således få bekräftelse. Allt leder fram till samma svar.

Lärdom ger utbyte och kunskapen man delar med sig får förhoppningsvis gensvar. här steppar läraryrket generat in i min teori. Vidare till brandmän och poliser som drar på sig auktoritet och kanske hjältestatus i bästa fall. Som väl känt – man är snäll för att det speglar sig tillbaka. Fullkomligt accepterat.

Intressant är hur vi bemöter personer som öppet och livat visat sina bekräftelse behov. Vi bespottar emos, tjejer som ligger runt, gapiga fjortisar och brunstiga killar som beter sig illa för lite extra hype. Folk sliter sig i håret när baby seniorita, kissie eller något annat fenomen får bekräftelse, som de själva är skyldiga till genom sin reaktion. Finns där något skamligt med att öppet visa behovet av bekräftelse? Det känns som att vi människor är en smula missunnsamma medicinen om mottagaren omfamnat den öppet och ”oförtjänt”. Kopplingen till avundsjuka och jantelag går vi inte in på, hur given den än visar sig.

Hur blir det för den som möter konflikter i sökandet? Jo, när listan på alternativa källor blir makulerad av misslyckanden insjuknar själen i grubbel och tvivel. Man ifrågasätter hela steken, människan, livsstilen eller kanske samhället. Egentligen är det frågan om en inre längtan efter att stryka under punkterna på önskelistan, man nu vänt ryggen emot. Kartlagd och mönsterbaserad som människan är, hoppar hon kvickt över till torrt land där fötterna inte bränns på glöden. Allt för att vara med i spelet och genom något infall beviljas erkännandet. Jag tror att det är lyckan av att bli bekräftad som ‘tvingar’ samman oss människor och ligger som grund för det sociala spelet. Inte kärleken för någon annan, utan för en själv. Spegelbilden ni vet. Den ska vara ren.

Varför har vi från födseln ett starkt och dominant behov av bekräftelse? Hur hade vi agerat och fört oss utan det behovet?

Det var allt. Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Det var allt. Nu ska jag ta en kopp kaffe.

J