Ibland måste vi människor reflektera över de brister vi besitter. Vart sprickan i spegeln sitter och varför vissa felaktigheter tycks vara omöjliga att eliminera. Min livs största last är min klump och klantighet.
Det är valborg och middagsbjudning. Vi enas runt maten i gott sällskap och stämningen är munter. Drinkar och öl. Före att fyllan installerats i oss, ställer jag till med en smärre scen. Jag har intentionen att resa mig upp från bordet. Sagt och gjort, jag backar bak sätet i fönsterbrädet bakom, en stor slipad sten faller till marken. En krukväxt följer beteendet och lägger sig ner på fönsterbrädet. Jag är kvickt framme med händerna för att rätta till situationen. Med hälen stöter jag därefter till en flaska Bacardi, som vilade mot bordsbenet närmast mig. Flaskans landningsklang gör mig orolig, och även dess fall blir kvickt upprättat. Min gravt böjda ryggrad måste rätas ut, vilket således gav utrymme för att jag skulle slå hjässan i bordet. Högt lät det. Jag skrattar lite förläget och märker att en samling droppar äventyrade ur glaset och ut på bordet. När jag ska ta en servett för att torka upp spillet, sätter jag handen i min väninnas drink.
Efter middagen, när alkoholpådraget accelererat träder musik och dans fram och uppvaktar aftonen. Med entusiastiska steg hoppar jag in mot dansgolvet, låter pengfingrarna peka mot taket, når till taklampan, som når till golvet med ett kras. Musiken stannas och det enda som rör sig över dansgolvet blir sopkvastar. Det kändes som att min kropps bristfälliga precision skämde ut mig. Jag bråkar med en sämre version av mig själv.
Det händer fortfarande att jag frenetiskt går igenom packningen, i hopp om att finna mobiltelefonen. Ny var den. Själva situationen som händelse var inte allt för dramatisk. Jag stod vid bagageuthämtningen, pratade med mor, tog bagage, begav mig. När jag i 10 minuter fotgängat mot tågstationen ville jag veta vad tiden var. Mobiltelefonen var väck.Det här är ingen ovanlig sekvens i min vardag. Ärligen språkat må det vara den tredje telefonen jag blir av med på ett halvår. Plånböcker är jag också pigg på att lämna åt ovisshetens närvaro. ”Fjärde gången gillt”, skrockade bankmannen när han vid min förfrågan spärrade bankkortet. Swedbank lånar mig 400 kronor varje gång jag skamset ber om ett nytt ID. Det är tresiffriga belopp på blott en årstid. Jag vet heller inte hur saken skall förbättras. Med respekt för min framtid vill jag åtminstone. Faktum är att dessa ofrivilliga fadäser yttrar sig så mångsidigt, att det blir svårt att få proceduren på fötter.
Tidvis misstänker jag att någon övre makt jävlas med min redan ostrukturerade livshistoria. Bara faktumet att jag valde fel shorts inför resan gav således öppna möjligheter för ficktjuvar att ta min mobil. Samma morgon, timtal tidigare, spolade jag spontant ner min sista högerlins i handfatet. Vanligtvis infinner sig fler än en ranson linser till reserver. Oavsett ifall det gäller Valborgsfadäser, friidrott eller viktigare sammanhang, så lyckas jag misslyckas. Jag är förbannat förargad för fallens för mestadels slutliga utfall. Min dröm är att bli en handfärdig och klockren ung man. Jag har steg kvar att ta på vägen. Hoppas bara att jag slipper gå vilse och slå i tårna hela tiden.
Vad har ni för laster?
/ John Lemon
Loading ...
