Jag är ingen aktivist, trädkramare, revoltkåt ungdom eller en rastlös individ i utanförskap. Jag firar jul, midsommar, valborg och älskar svenska traditioner och seder. Likafullt måste jag rakryggat visa mitt stöd för ett mångkulturellt och etniskt varierat Sverige. Den som direkt låter sin tankeverksamhet förknippa min inledning till bidragsfusk och bråkiga invandrare skall nu höra upp. Kulturella konflikter och fientliga relationer mellan etniska grupper är ett tillstånd som vi skapar. Att ”vi och dom” filosofin nästintill kan klassificeras som ett nativt fenomen är begripligt. Vad som inte är begripligt är hur vi trots våran exponerade kunskap kring socialpsykologi och fördomar, fortsätter spekulera i destruktiva mönster.
Att öka distanstagandet för det ogreppbara och okända är korkat. Invandringsfrågan måste brytas ner i psykosociala faktorer. Jag har otaliga vänner med allehanda etniska bakgrunder. Det är intellektuella och socialt kompetenta människor, med ambitioner och nyttiga erfarenheter. Vi alla är medvetna om människans slående likheter. Trots detta fokuserar och zoomar vi så frekvent in olikheter som skall dela på oss. För att stryka under och förenkla det aktuella sammanhanget, tar jag mig friheten att citera lite tidigare reflektioner kring ämnet:
Socialisering & konformitet – Utdrag ur Veckans citat + Tankar om Socialisation.
” Människor i sin bredaste form, har alltid spänt taggtråd som barriär för det okända. Vi är livrädda för att vår identitet inte skall bekräftas och erkännas. I kompiskretsen har man sitt utbyte säkrat. Vi känner oss säkra på att våra behov av bekräftelse stimuleras och får svängrum. Att våra värderingar inte kan länka samman med den okända håller oss tillbaka. Lyckligtvis upptäcker vi ofta våran potential att anpassa oss inte är krävande. Såvida mötet med en okänd inte präglas och utgår ifrån föreställningar och fördomar, samspelar vi.
….Självfallet är det nödvändigt att ha ett trivsamt och i en vis mån definierat umgänge. Det blir destruktivt först när man ringar in det med en penna, vars linjer inte går att sudda ut, förlänga, eller rita om. Vi utvecklas något monstruöst av att uppmärksamma våra egna svagheter, reflektera över föreställningar och obekanta slutsatser ”
Psykologins vikt i undervisning och vardag - Utdrag ur Mer psykologi till skolbänken.
” Det är mer regel än undantag att äldre generationens ignoranta tappar hakan i asfalten när de träffar en trevlig invandrare. ”Men han var ju trevlig” med höjda ögonbryn och öppen mun. Fördomen innan mötet, kontra trevligheten, utgör en makalös kontrast. Det är precis som att man utgår från att den okände är opålitlig. Därmed att den trevliga invandraren har en genetisk avvikelse.
Detta exempel var av fenomenets allra mildaste slag. Dess värre upptrappning resulterar i såväl kränkningar som utanförskap. Den utsatte tar ett steg tillbaka, eller två fram, och den fördomsfulle samma sak. Allt bottnat i okunskap och rädsla för att det okända inte ska matchas upp av sin egna person.
Det finns inte en sekund av våra liv läran om människopsyket är irrelevant. Från att vi blir medvetna om att vi har en identitet (2-4 år) till att vi dör, påverkas vi av våra tankar. Så varför läser vi så jävla lite psykologi i skolan? Vi lär oss om rasism, religiös bekräftelse, krig, gemenskap, kärlek och massvis, men aldrig vad det bottnar i.
Politiker diskuterar ofta invandringspolitik, men har inte ens vett att införa ämnet som förklarar varför det finns spänningar mellan olika folkgrupper. Vi gnäller på samhällsklyftor, men teorier kring maktbehov och bekräftelsebehov lyfts inte ens upp i skolbänken? ”
Ni har fria händer att såga, applådera och diskutera. All respons välkomnas varmt.
Tack för att du läste!
/ John Lemon
Loading ...
