Jag tror att alla människor har ramar för hur de ska uppnå sin lycka och framgång. Vissa har ramar utan väggar, medan andra har ramar med väldigt tydligt avgränsade väggar. Personligen har jag nog ramat in mina visioner kring kreativt skapande, personlig utveckling och social trygghet. Precis samma faktorer kan hos en annan människa framstå som något abstrakt, långsökt och i värsta fall obegriplig. På samma oskyldiga vis hade främmande ramar skadat min själs svängrum.
Man måste inte livnära sig på kulturbidrag i Majorna med nio katter, men man ska ha möjlighet om så önskas. Konflikt i sikte ropar spanaren först när kattmannen i Majorna uppfattas parasitera borgarbrackan Lars. Lars tycker att kattmannen är ett odjur och att hans personliga ramar, som tecknar hans önskvärda leverne, ändrar skepnad. Han tycker sig sitta i ett trängt hörn.
Jag vågar trösta Lars med att ett par ärligt och uppriktigt satta ramar för själsrummet står sig. Jobba på hur du ska behaga din fru istället Lars. Jobba på dina barns möjligheter att bli respektfulla och inflytelserika. Vårat lands skatter är bistra men tidlös girighet sårar djupare.
Orättvisor orsakar avsky men accepterandet av dem rättfärdigar det.
För min flitigt karriärsklättrande kusin Annas skull; var god deltag i undersökningen nedan. Det går snabbt och gör nytta för sneakersvärlden. Tänk inte äsch eller skrolla nedåt. Det finns ingen flyktväg.
Utöver mys och bakfylla såg jag idag en alldeles makalöst vacker video. Innehållet är filmat från Spaniens högsta berg El Tiede, vilket är världens bästa plats för att skåda stjärnor ifrån. Mållös och mjuk blev jag på nolltid. Den obegränsat professionella fotografen & producenten heter Terje Sorgjerd. Håll till godo!
Jag visste inte att man kunde fånga naturens perfekta skepnad så preciserat och rättvist på film. Jag visste mindre än innan jag såg klippen. Det glädjer mig.
Vad händer när vi i allt mindre utsträckning speglar oss i varandra? Med tekniken och övertempot som draghjälp har människan skapat sig en vardag, där behovet av bekräftelse från omgivningen tycks spela en allt mindre väsentlig roll.
När vi är i mindre behov av varandra, umgås och samspelar vi i mindre utsträckning. Det här kan ses som en av flera skäl till varför fattigare länder ofta har en rikare folksammanhållning och social kultur. Där finns alltid skäl till att dela det man har med grannen. Inte nog med att du själv får äran att vara generös – du ger grannen en chans att vara det mot dig.
Ju mindre beroende av varandra vi blir, ju mindre kan vi också bekräfta varandra. Livskvalitén vi utvinner från mötet med andra människor går aldrig att kompensera med genvägar. Även om vi kommer fortare till slutmålet kommer vi tomhänta. Det är processen som bygger och håller upp substansen i helheten.
Dessvärre misstänker jag att denna indirekta kränkning och omväg runt våra grundbehov är destruktiva för både individen och samhället. Med hjälp av datorer, telefoner och nya kommunikationer skadar vi stora delar av utvecklingsprocessen i sociala mönster och beteenden. Det finns inte tid att forma och skapa innan skulpturen skall vara färdig. Det resulterar i att mycket dagsfärskt känns oäkta och påtvingat i såväl sociala som konstrelaterade sammanhang. Det är både logiskt och tragiskt.
Vi försöker hårdare och intensivare men försöker på fel plan. För att accepteras gödslar vi vårt yttre med bajs som aldrig kan få oss lukta gott hur vi än strör ut skiten.
Jag vet inte om mitt muntrare humör uppsöker bra musik, eller om slumpen lägger sig i ännu en gång. Nyförälskad och cool är känslan av svinsymfonin Black Shadow av hitmakaren Thomas Rusiak & veteranen Pee Wee. Tillsammans har de bildat duon Still Pee & Ru, som släpper ett album, gästat av DJ Viet-Naam. Det släpps när gud vill. Första singeln är just Black Shadow, som backas upp av en jävligt sölig och frossande visualisering. Jag antyder influenser från Marcus Price härliga dedikering till Mat, Bira, Kvinnor och Weed. Håll till godo!
Still Pee & Ru – Black Shadow
För den som vill ligga steget före musikkenyanen jag är, finns Wiz Khalifas nya mixtape Cabin Fever att ladda ner här. Jag förväntar mig något, men har ingen aning om vad. Sist men inte minst måste ni verkligen spana in Metro – Stephans senaste krönika om mäns miner. Han är smart och sann och orden som tillkommer likaså. Här har jag skurit ut en del ifrån det lustfyllda sammanhanget:
”Oavsett om man rakar sig, kör bil eller äter en halstablett måste man kunna utföra det med samma besvärade ansiktsuttryck. Med snygge-minen visar den manlige modellen att han är ansvarsfull och medveten om livets svårare sidor. ”Visserligen friskar denna pastill upp mitt svalg något oerhört, men innan vi löst världssvälten och växthuseffekten kan jag inte se lyckligare ut än så här ” säger den.”
Läs det! Som vanligt frågas det hej vilt om hur det går för mig. Skiva, företag, häng och fläng längs med kusten. Här dukar jag fram en klase bilder i sedvanlig anda:
Med en hållning som mest liknar en söligt hängd hängmatta återupptar jag livet vid skrivbordet. Förbannat vilken livad och varierad stad Berlin är! Öl och aptitretare i närmsta förbannade gatuhörn. Förbannat fint utbud av kultur och historierelaterade attraktioner var det också. Tanken på Tyskland brukar för egen del uppdagas som grådassig och industriellt blek. Det är en ful fördom som jag sakta men säkert börjar åsidosätta. Det är inte sällan Berlin framställs som en tillflyktsort för konstnärer, kulturfantaster och övrigt alternativa individer. Jag tolkar det som att man kan tolka Berlin lite efter egen favör. Något pådrag av bakåtslick eller annat framtvingat klassförtydligande syntes dock inte till, till min maximerade belåtenhet.
Första kvällen ägnades totalt åt klubbverksamhet. Vi slirade framåt marsch längs med den centrala järnvägen, som bitvis gick ca 3-4 meter över skohöjd. Pö om pö dök det upp tunnlar, i vilka det skymtades suspekta klubbentréer. Att festa till det under en järnväg är precis lika lacho som det låter, mina frön. I entrén kunde man betrakta en deckad ung man eller två. Vakterna verkade måttligt engagerade. På dansgolvet kunde man bland annat finna en skäggig barkroppad man med ryggsäck, vilt omkringjagande. Man kunde se pengatransaktioner som stavades 40 kronor för tequila och öl. Utmärkt upplägg. Jag är ingen housefantast för fem ynka öre, men DJn lyckades sannerligen sätta mina felformade fotsulor i rörelse.
Trots våran brinnande passion för sociala sammankopplingar och turbulent slarv, tog vi oss till det mytomspunne Pergamonmuseumet. Bakfulla och urtörstiga fascinerade vi oss igenom enorma salar av gemytliga valv, tempel, och föremål från antiken. Det är ofattbart hur många livsöden och livslånga kraftansträngningar som ligger bakom dessa underverk till konstruktioner. Rekommenderas starkt åt varenda en. Utöver det tog vi oss ann den långa sträckan av målningar som pryder kvarstående delar av muren. Det är surrealistiska frekvenser av omänsklighet vi diskuterar när ämnet är Berlinmuren. Mänskligheten är ett as. Vad jag gillar intensivt med världsmetropoler som London och Berlin är tunnelbanesystemet. Vidrigt smidigt och bekvämt. Några överseriösa kontrollanter i sann västtrafikanda vidrörde aldrig våra synfält. Vi rörde oss gratis. Om dina fem minuters väntetid känns påfrestande, kan du alltid skutta in på närmsta tidningskiosk och ordna dig spritdrycker för en anständig penning.
Livet i Berlin passar den villige, hungriga och toleranta. Folket vi mötte var trevligt folk, och inga sura miner tog sig friheten att blotta sig för omvärlden. Tyvärr var den lilla procenten skönheter vi skådade svenskor. Tyska damer har inte övertygat mig. Troligtvis var denna onödiga men sanningsburna analys det enda negativa jag hade att bidra till reflektionen. Helhetsintrycket var tillfredsställande till tusen.
Ca 500 bilder + 90 klipp är under bearbetning. Avsnitt 5!
Foto: Jakob Zuyten
Loading ...
