John Lemon

Kalla fötter tvingas ute, måste jaga guld
Önskar vila varje morgondag vi vaknar upp

Somnar om i nån sekund, kroppen vrång å tung
Alltid all tid, av all frid, inger inget lugn

Nu blåser kylan genom natten å vill in i oss
Stänger inne folk, ställer till å sänker hopp

Grått förlopp mellan nattetid och kaffekopp
Tysta svar i mörker, en ton av inget ekar smått

Dagen i ända, endast idag
Tanken på vänjas, paradoxal

Önskan att känslan, lämnar mig kvar
Kväver en längtan, kräver ett svar

Gräver en grav, bäddad och klar
Kistan är din, känsla av hat

Vägar av val, kval i förvar
Drömmen så rastlös, min dag står till svars

Lirka upp låset, ta dörren för givet
Nyckeln till frihet, är låset om livet

På buckliga papper stammar trubbiga spetsen
Pennan tar ton, den enda rösten är texten

Löften som knäckte, sanning som läckte
En skamsen uppvisning av den mycket sämre hälften

Du skriver om mitt avtryck, besviken på bredden
Din fasad som parketten, sprack och gav efter

Somliga smyger i trasiga skor,
Blottades tydligt, vart jag än stod

Du skriver och kartlägger hatet för världen
Jag i dess mittpunkt, var jag den misären?

Du skriver om regnet som föll på den vägen
Vi gick utan kläder, och trotsade vädret

Vad som än hände, var känslor lojala
Toppar och dalar, vi valde att vara

Hinder på vägen, väl värda att hata
Själens motorik, för vag och försvagad

För lågt för att försvara, jag tvinga oss tillbaka
Till vyer där vi starta, men vi delar inte karta

Vägen till den vackra horisonten vi bejaka
Synen av en asfalterad gata, vad vi skapat

Konfetti i luftutrymmet. Trumpeter och slagverk spelar triumferande paradlåtar. Folkmassan vrålar av lycka och männen kastar hattarna mot skyn. Nyligen beslutade jag mig för att skapa en kategori för bara poesi. Jag får ofta förfrågningar om att lägga upp mer och oftare. Låt gå säger jag och småler lite äckligt. Det var påtagligt längesedan jag skrev lika produktivt som nu. Girig som jag är behåller jag mestadels vad som skrivet blir. Några veckans -prognoser har jag varken tid eller lust att tillämpa. Jag är lycklig över mitt skrivflöde och det kommer nog att bli bekräftat via hemsidans fortlöpande direktionsskiftning.

Passar även på att tacka för komplimangerna och de fina orden. De är motiverande och glädjer mig.

/ J

En känsla av att nått e fel, tanken nuddar inte konkret,
problem hälsar på, knackar inte, gör entré och slår sig ner

Känner mig så feg, konverserar inte inåt, aldrig mer
Dialogens kvalité är en raritet

På varje möte med den innersta chefen, ifrågasätts
steg efter steg med min verksamhet

En känsla av att nått e fel, blundar och söker,
försöker se inåt men inser

Att bakom stängda ögon vilar ingen verklighet,
bara mörker, visioner, fantasi och sken

En känsla av att nått e fel, tar problem,
men ta farväl av sin verklighet, aldrig mer

Viol, blomman som jag letar efter
I ord, känslan som jag strävar efter

Fick nog, alldeles för många slätter
Mitt mod, brast och jag såg andra växter

Din sol, värmde fram till kalla nätter
Min zon, depression så långt ögat räcker

Vision, falska hopp om något bättre
Pistol, riktad mot den skiten som du lämna efter

Det här är ett urklipp ur en vardagsskildrade dialog, som både kan tolkas som fiktiv och realistiskt, beroende på hur man tolkar fantasi. Urklippet berättar om en ung mans sinnesförvirring. Huruvida det är han som personifierar miljön runtom, eller ifall det är berättelsens verklighet, får bedömas individuellt. All respons mottages med lycka.

______________________________________________________________________

-Utdrag ur Grannskapet-

- Fan vad du håller på, sa han besvärat till fyllan. Den omgivning han nu betraktade med intensiv anspråkslöshet hade inte märkt av honom. Bollar studsades, små flickskor klappade ivrigt mot asfalten och en grusfull skottkärra tömdes en bit bort. En bråkdel av sysslorna hade fått honom att kollapsa på obestämd tid. Han lät sig inte utmanas av kontrasterna, utan fortsatte lägga över ansvaret på den till synes så oskyldige fyllan.

- Hysteri, hyss, hej och hå. Grannarna sätter sprutt på sin dag. Grannskapet är i en samspelt framfart och själv kan man inte delta. Att endast vissa får fäktas med morgonkvist fyller allehanda kriterier för orättvisa. Således finner jag ingen vidare ro, då stunden sägs ha guld i mun, men smakar metall i min.
Luften och träden lyssnade tålmodigt när han fortsatte försvara sitt konfysa tillstånd. Ett dussin svalor svepte förbi med vinden, som för att sätta hans orörlighet i perspektiv.
- Bakruset svarade tvärt att det inte heller ville umgås, att mötet var mitt fel, och att jag ska skuldlägga min egna kropp. Fyllan sa då ingenting i den kategorin, eller ens däromkring. Vem man skall förlita sig på verkar ännu oklart.

Kaffekoppen stirrade på honom tamt och hävdade att det inte hjälper. Kaffet i fråga trotsade dennes intuition och voltade ner i hans mage. Där låg innehållet som en varm vattenpöl och skjutsade på den sista vätskan han erhöll sedan gårdagens hålligång. Plötsligt öppnas dörren till groventrén, och ut stiger en lillebror och ett telefonsamtal. Likgiltigt greppade han den plastiga hemtelefonen. Han svarade, men lade på direkt när han hörde den så unikt mjuka rösten. Svett och oro våldgästade hans redan vimmelkantiga morgon. Ännu en gång.

……fortsättning följer….

/John Lemon

bra funk, kass funk, snabb funk, dum funk,
ingen funk e lika funktionell som en krullfunk

ord ifrån en sund mun, utstrålning sunkhunk,
pengahavet dumt grunt, men livet snurrar runt lungt

emellan dunk lunk till tung punk,
synes guldfunk med nerver som en ung hund

beblandad med dumdumt, kvinnor och strunt, unk
byggd på min juggelunch, älskade krullfunk

Grattis på födelsedagen!

Grattis på födelsedagen!

/ Din påtår när ölen spills

J

hemland på hemland, vi skändar och lämnar
förändrar och ämnar, oss själva till änglar

ändra till ända, förbättra för jämnan
jämna längs marken, förlänga dess längtan

hemland på hemland, vägarna stängda
ständigt beklämda, men vägrar att lämna

pengar vi sända, som kyla mot brännan
vi hängivet stämplat, hemland på hemland

/ John Lemon

När livet knackar på, öppnar jag men stänger fort
Ett snabbt möte, livet stirrar på mig vid mitt bord

Reflekterar över vad som gjorts, inte gjorts
Veckans brända bro, veckans drama, veckans ro

Betraktar moln, endast antydan av sol,
Mötet och besökaren sanerar tro, hopp och mod

Vill jämt å ständigt vara artig i ord
Men gästen sätter insikten ja besitter i en annan zon

Emellan vassa klor, livet sitter kvar och glor
Kastar ut patrasket utan skäl, ord och utan skor

/ John Lemon