Tankar om Daniel Adams Ray & Svart, Vitt och allt däremellan

måndag den 15 november 2010 klockan 19:24 i Musik, Recensioner |

Jag har svårt att sätta fingret på vilken ingrediens som smaksätter albumet så starkt men behagligt. Att göra känslostark musik med lättsammeten i behåll är svårt. Jag tycker att Daniels främsta egenskap som låtskrivare är att han målar i kontraster. Tydligheten gällande företeelsen gör sig igenkänd i flera låtar. ”Tog en kula för dig, fick en smula tillbaks” är genialiskt och enkelt. Bara albumtiteln ramar in skivans koncept på ett smidigt sätt. Ljudbilden göds av färgstarka stråkar, klassiska pianon och vackra synthslingor. Vad jag personligen finner mest intressant är dock Daniel som lyriker. Vi  hör starka historier berättas utan att varken tempo eller intensivvitet stagnerar – vad jag tycker Daniel Adams-Ray lyckas bättre än Oskar Linnros med. Det får lov att vara vackert och glatt utan att  substansen och tyngden sinar. Mina favoritlåtar på skivan är Gubben i lådan, Förlåt att jag aldrig sagt förlåt och gryningspyromanen. Ni som fascineras av produktioner bör titta in instrumentalen till Gubben i lådan (hittas här)

Hur länge håller Daniel Adams-Ray? Jag spekulerar ofta och mycket kring frågor som dessa. Beakta faktumet att den unga mannen trots allt utvecklats framgångsrikt sedan tidigt 2000-tal. En uppföljare på det här albumet hade säkert säkrat sätet. Att döma av min saligt blandade umgängeskrets har musiken lyckats beröra med omfång.  Tyvärr tenderar kvickt uppkommande folkmusikanter att kategoriseras som radiosmuts av diverse översittare. Jag är själv pessimistisk och fåfäng när det diskuteras radio. Får man inte gulla med sin ”egna” artist innan denne når ytan, får den personliga kontakten inte svängrum av önskad frekvens. Vi vill ha egentid med vad vi identifierar oss med, kort sagt.

I sommar skall både Oscar & Daniel uppträda på Peace & Love. Det är knappt så jag vågar föreställa mig hur turbulent stämning de hade orsakat tillsammans på scen. Ponera att Linnros spelar och att längst fram i taxin-beatet river av i takt med att Adams-Ray bestiger scenen. Mäkta mäktigt. Albumet är hursomhelst en triumf för trumhinnan. Låt oss hoppas att folkets tacksamhet lyckas motivera honom till att skapa en uppföljare.

En bunte frågor (svara på en eller flera)

  • Vad tycker du om albumet Svart, Vitt och allt däremellan? Favoritlåt?
  • Vem av Oskar Linnros & Daniel Adams-Ray har påbörjat solokarriären bäst?
  • Tror ni att hypen kring dessa gossar håller i sig? Motivera!

_____________________________________________________________________

Vill ni se Daniel Adams-Ray live borde ni besöka Nefertiti den 25 november. Kolla in eventet här. Mer info hittar ni på hans officiella hemsida och på facebooksidan.

Hoppas att ni tar er tid att svara och att ni mår härligt!

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: Trainspotters – Dirty North

måndag den 16 augusti 2010 klockan 11:50 i Musik, Recensioner |

Det var längesedan jag recenserade ett album nu. Detta svenska verk till debutalbum rivstartade mina musikanalytiska sinnen på nytt. De produktiva ambassadörerna från norr, Trainspotters, har tillsammans med talangproppade Academics lyckats bevisa deras voluminösa potential. Med förstoringsglaset i handen skall inledningsvis låta oss kika på produktionen. Beatsen förfogar över tidlösa ljudelement, såsom flerstämmiga körer, syrsor, vindpustar & stråkar. Dessa varierade enheter smälter samman till en fyllig helhet, utan att vidröra rösternas utrymme. Den universella vibbarna är konstant närvarande och likt vanligen doftar det finlir.

Spåren Arrival och Departure sätter början, respektive slutet på visiten i det smutsiga norr. Den röda tråden är inte svår att finna, idén är lättsam, men likafullt komplett. Trainspotters och Academics har stiligt fört samman textinnehåll med ljudkaraktären. När ”Up North Tip” spelas forceras snabbväxlande bildspel i mitt huvud. Med bastanta belägg låter sig Kaplan & Rewind presentera deras nitiska grind för åhöraren. Lojaliteten till hemtrakterna är otvivelaktig och flowen preciserade till excellens.

Gästar på albumet gör Kastaway (Chicago), Eboi, Cleo & That Dude Prince. Både Cleo och That Dude Prince genererar härliga nyanser med sina unika röster. Eboi & Kastaway förgyller varsin låt med fläckfria verser och jag finner balansen bra.

Det som känns mest befriande är hur kreativt mångsidig deras plattform, Random Bastards är. Omslaget till albumet,  deras musikvideon, webb-tv, kläderna, musiken och allt däremellan är snyggt och professionellt utfört. Musiken och skapandet låter sig inte styras av utomstående påtryckningar och kommersiella ramar. Förhoppningsvis fortlöper proceduren så, men med en välförtjänt, bredare framfart.

Utifrån min subjektiva bedömning saknas det markanta avstickare på skivan. Spåren On The Reg och Departure lutar åt rätt riktning, men skivan hade behövt fler spår av samma fason för att få högsta omdöme. Jag anser att både Kaplan & Rewind kunde våga utmana sig själva ytterligare. Både flowmässigt och lyriskt. Jag har sett lyckobådande tendenser och är alltjämt helt positiv inför att följa utvecklingen.

Bästa spår: Dirty North, Navigate & Blazed Out

Sämsta spår: Run Ume

Betyg: 4/5

______________________________________________________________________

Trainspotters – Fan First

Ladda ner albumet här.

Besök:
Trainspotters
Academics
That Dude Prince
Kastaway
Cleo
Eboi
Randombastards

Mycket nöje!

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Peace & Love – Reflektion

måndag den 5 juli 2010 klockan 23:45 i Kultur & Samhälle, Musik, Privat, Recensioner |

Det är svårt att bunta ihop samtliga intryck från den passerade festivalen. Från söndag till lördag förenades vi med musik, människor och rus i ett okontrollerat tempo. Inget mig emot. Jag har svårt att föreställa mig någon mer inspirerande miljö. Liksom jag förväntas tänker jag nedan föra en reflektion om festivalens olika byggstenar.

CAMPING OCH MÄNNISKOR

När vi anlände på söndagen blev vi liksom resterande resenärer dirigerade till ett förskjutet hörn. Vi hade planerat att sova på en parkering då campingen skulle öppna på måndagen. Nåväl, vi flyttade vårt entourage på måndagen. Väl där slöt vi upp med en trupp härliga Värnamobor, och även en skvätt damer från Borlänge. All heder och lycka åt er!  Likt väntat utbröt det ett frekvent intag. Inget mig emot. En solstol i timman förintades. En öl i minuten. En stereo stulen. En munfull cigaretter konstant. En stupad man per tält. Det svängde förbi en städledare på onsdagsafton. Han kommenterade tillståndet i följande ord; ”Det är ni och några till av alla 35 000 som har det såhär”. Därefter röjde vi ansvarsfullt väck en proper mängd. Riktigt hemtrevligt.

Folket som drev runt på campingen var i generella drag relativt normalt. Det strök förbi en och annant man i grön stringdräkt. Ett och annat kadaver med 5 fula piercingar per centimeter. Det mest fascinerande var en särskild typ som kallas ”festivalbraten”. En ung, solbränd kille med mörkblont hår i tofs, korta jeansshorts och ett vitt linne. Utan att låta grabbig måste jag erkänna att det fanns oförskämda mängder med vackra damer. Alla killar jag snackade med hade samma åsikt. ”Vart fan kommer alla ifrån”. Inget mig emot.

STÄMNING OCH STRUKTUR

Faktum är att stämningen stundtals var bristfällig. Anledningar till detta var få men ingående. Först och främst var det obalansen mellan dyngraka och bakfulla/nyktra. Personligen kanske jag borde dragit mig mer åt mittenhållet. Det andra bidragande var den bristfälliga systemet. Förutom dessa små hål i det gemensamma välståndet var det muntert och vackert till maximum. Strukturen var alltså den bristfälliga fällan för en brusten man med brister. Systembolaget låg alltså kilometer ifrån campingplatsen. Parkeringen likaså. Scenerna likaså. Med bakfulla ben blev det ganska traumatiskt att gå och köpa dygnets ranson öl. Tillslut gick vi fanimej på tetra-vinet på grund utav utmattning. Med en bunte redbull gick det dock ner som vatten. Allting löste sig.

MUSIK OCH BEDÖMNING

Den kanske mest väsentliga delen av kalaset. Trots min enorma kärlek för musik såg jag endast en beskärd andel. Här nedan har jag skrivit ner en liten kommentar om några av akterna:

Hoffmaestro & Chraa 5/5

Jag vet inte vart jag ska börja. Enligt källor bröt sex personer benen på grund utav det turbulenta draget. Jag har aldrig lyssnat in mig på Hoffmaestro & Chra, men fan vilken konstellation det är! Samtliga av de 11 medlemmarna bidrog till en euforisk, brutal och alltjämt sjuk spelning. John Lemon + crew anslöt sig till den tappraste skalan längst fram och fick fan för det. Musikaliskt sätt var det också komplett. De gör sig verkligen kända för sin bedömnings som Sveriges bästa liveband.

Jay-Z 4.5/5

Efter att ha köat i 1 h & 45 minuter längst fram så inträffar det. Världens bäst säljande artist och festivalens höjdpunkt. Inledningsvis river han av ett mäktigt intro, följt av run this town. Trots att jag stod i fronten kunde jag ana hur många Rock-A-Fella händer som var uppe i luften. Efter några nummer introduceras kompisen och veteranen Memphis Bleek. För egen del var höjdpunkterna Jockin Jay-Z, Hard knocked life, 99 problems och Empire state of mind. Det mest omtalade ögonblicket lär förbli då Jay tar upp två ungdomar från publiken för att sjunga Young Forever. Tjejen som fick sjunga kommer för fan från Mölnlycke! Big up till Elin!

Jay-Z är en av de artister jag lyssnar på mest. Trots detta tycker jag att något saknades. Bland annat var avslutet både för tidigt och ganska stramt. Med sceneriet, hypen och den hängivna publiken borde avslutet vara den absoluta höjdpunkten. Nåväl, det är den bästa spelningen jag har varit på i mitt liv och jag njöt av lycka varje sekund. Tack.

Johnossi 4/5

En duo som jag aldrig tagit mig tid för, trots ett obegränsat tjat från både läsare och människor jag känner privat. Jag ångrar detta. Johnossi är en samspelt, genialisk och träffsäker duo. Textmässigt är det en känslomix av vardagsproblem, existentiella frågor och impulser. Det var så smärtsamt att inte kunna sjunga med ordentligt. Definitivt en höjdpunkt.

Näääk/Rusiak/Nimo & Adiam Dymott 3.5/5

Sedan debutalbumet Näääk vem har det gått snabbt. Tillsammans med Thomas Rusiak, Nimo Cheebs och det nya stjärnskottet Adiam Dymott har han nu bildat gruppen Hur Högt. Jag är högst besviken på att Rusiak körde Sucker istället för klassikern Hiphoper. Spelningen var sunkig, bra och cool men inte mer. Ljudet var helt åt helvete.

SLUTLIGEN

Allt som allt är jag nöjd med festivalen. Jag ångrar att jag drack för mycket vissa dygn. Även om jag troligtvis hade sjukt kul minns jag inte mycket av varken måndag eller tisdag. Otur eller vad man kallar det. Ljudteknikerna gjorde världshistoriens sämsta insats på nästan samtliga spelningar. Men jag är nöjd. Grymt sköna grannar, och även om de vet om det så var mitt crew en del av hela festivalen. Utan dem hade jag nog gått och dött på en kvart. Jag hoppas att det dyker upp fler bilder och att vi minns detta för alltid. Tack alla.

Hur känner ni för festivalen? Är ni nöjda? Vad var bäst?

/ John Lemon


Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: Nas & Damian Marley – Distant Relatives

tisdag den 25 maj 2010 klockan 12:51 i Musik, Recensioner |

Ännu ett efterlängtat musiksläpp brett ut sig över världen. Trots att jag velat göra det betydligt tidigare, känns det befriande att posta det här inlägget. Utan att frusta ur mig klychiga lovord, så är skivan av magiska mått. Vi reser mellan frihetskamp och hoppfulla, röda soluppgångar. Möt Hiphop, Reggae och Soul i en varmblodig och påtagligt genomtänkt sammankomst.

Ljudbilden är relativt koncis ur ett tematiskt perspektiv. Afrika, etnicitet och förening utgör mittpunkten för konceptet. Titeln på albumet sammanfattar samarbetet mellan Nas & Damian. Den röda tråden är lika hållbar som självklar. Ljudbilden är preciserad med känsliga gitarrer, intensiva bongotrummor, gospelkörer och stråkar. Påminner tidvis om en enhetlig musikal.

Göteborgspostens mediokra recensent Kalle Malmstedt skrev ”Det blir för lite ghetto och för mycket strömlinjeformad Lejonkungen” i sin recension. Jag vill påstå att det är precis tvärtom. För att budskapet ska kännas mottagligt för en massa med omfång, måste hiphopen få lov att vara vacker. Detta är en tveklöst vacker skiva. Den universella ljudbilden lyfter fram en annan sida av Nas. De annars så svårlyssnade 32-bars verserna är kapade. En mindre självcentrerad och ärelysten tänkare uppenbarar sig. Han känns friskare och mer engagerad. Svårt att kringå faktumet att konceptet matchar upp hans image till maximus. Smått revolterande, undertryckt och lika äkta som döden.

Förutom de två giganterna själva, gästas skivan av K’naan, Stephen Marley, Lil Wayne, Joss Stone & David Brown. Som avstickare finner vi låtar som As we enter, Nah Mean & My Generation. Det sistnämnda spåret gästas av Lil Wayne, som jag vanligen betraktar rätt skeptiskt. I den här låten överraskar han oändligt. Medryckande och träffsäkert in i minsta detalj.

Jag rekommenderar verkligen albumet!

Bästa spår: As we enter, Friends, Nah mean,  Africa must wake up

Sämsta spår: Land of Promise

Betyg: 5/5

Nas & Damian Marley – Friends

______________________________________________________________________

Ladda ner albumet olagligt här
Köp albumet lagligt här

Besök:
Distant Relatives Myspace
Damian Marley
Nas

Mycket nöje!

/ John Lemon


Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Det vi hittils finner + Frågor

måndag den 26 april 2010 klockan 20:20 i Allt & Inget, Kultur & Samhälle, Privat, Recensioner |

Ibland känner jag olycka över att jag inte hinner skriva så mycket som jag önskar. Trots att senaste tiden varit förgylld av roliga spelningar, avsnitt och annat, saknar jag det dagligen. Anspråkslösa timmar som förlänats till skriverier. Troligtvis får ni ta del av 20% av allt min penna och jag kommer överens om. Tidigare idag fick jag se att sidan haft 77297 Hits nu i April. Responsen är skön som duntäcken.

Eftersom att det tillkommer läsare med jämna mellanrum, vill jag vara tydlig med att presentera min absoluta sektion. Förslappade som ungdomen uppenbarar sig, är det begripligt om användandet av kategorier känns ansträngande. Som den guldgosse jag är har jag länkat vad jag själv finner läsvärt, av vad jag lyckats få ur mig. Jag försöker att få någon sorts blandning på innehåll och kontext. Att döma av responsen jag fått från vuxna, skribenter som amatörer, finns det ett brett omfång.

Jag är faktiskt nöjd över mycket jag skapat. Hoppas att ni fortsätter att ta er tid. Er respons och support har större betydelse än vad ni själva tror. Jag tackar och serverar.

_____________________________________________________________________

Musik
Vi kväver levande musik
Vi kväver levande musik del II

Människor & Psykologi
Insiktens utsikt
Få lycka tack
Typen

Privat
Lite gammalt damm
Dessa dassiga dagars glans
Ett fiasko

Recensioner
B.o.B – B.o.B presents the adventures of Bobby Ray
Academics – Tare Lungt IIII
Method Man, Ghostface, Raekwon – Wu Massacre
Zacke – Visst är det vackert
Maskinen – Boys II Men

Religion
Ett samtal om själen och skälen
Selektism
Sylfidisk nedgång

Samhälle
Födas och dö åt sidan
Ej förstört förstöras skall

_____________________________________________________________________

Jag hade blivit omättat glad ifall ni orkade ta er tid att svara kort på följande frågor:

  • Är ni nöjda över det ni läser?
  • Borde jag ägna mer åt skrivandet?
  • Vad saknas/stimulerar?

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: B.O.B – Presents the adventures of Bobby Ray

torsdag den 22 april 2010 klockan 21:47 i Recensioner |

Det senaste har det varit ett hejdlöst blåsväder till uppdaterande om B.O.B. Det ska fortsätta i den takten. Härförleden myste det efterlängtade albumet in sig i mitt musikarkiv. Vilket jävla pådrag av kvalité. Jag rekommenderar mycket, men om ni ska pissa på att ta in, får ni pissa snett eller på något annat. Det här är en guldbit i dess renaste form.

Den 21-årige producenten, sångaren och rapparen från Atlanta har lyckats. Verksam sedan den tidiga tonåren, har han skapat sig ett rykte som en allsidig och bred musikkonstnär. Debutplattan gästas av namn som Eminem, Lupe Fiasco, T.I, Bruno Mars & Hayley Williams. Hypen är omfattande, och nyligen petade hitlåten Nothing on you ner Rihanna från toppen av billbordlistan.

Hitpotential är mer regel än undantag. Genren låter jag klassas som Pop/Hiphop. Det är väl genomarbetat, varierad ljudbild och universellt anpassat. Refrängerna sätter sig och melodierna besitter hög igenkänningsfaktor. Bobby Ray’s röst har tidigare blivit jämförd med b.la. Andre 3000s från Outkast, vilket obestridligen kan ses som annat än positivt. Sångmässigt fullt duglig och rappmässigt tekniskt fullgod.
Trots vidden av albumet som helhet, tycker jag mig se återkommande teman, textmässigt talat. I låtar som Don’t let me fall, Fame & Airplanes bekantas vi med vemod och tvivel. Ofta inför kändisskap och exponerad identitet. Utan att det spelar någon större roll, tror jag bestämt att det är en del av hans karaktär. Jordnära och folklig. Dedikerade funks till söderngung behöver inte oroa sig trots det. Med T.I som draghjälp dukas ”Bet I” upp. Upswitchat flow till dubstep-crunk och kavata statements. Tungt och fartfyllt. Snarlika drag i låten Higher.

Jag tror att inställningen och insikten förblir nyttig för honom. Han vet om att han är ett vrålåk som liksom de flesta riskerar att krocka eller tvingas stanna så småningom. Jag hoppas innerligt att det dröjer ett bra tag till det inträffar. Jag är övertygad att det finns något spår på skivan som attraherar, oavsett lyssnarens favoritgenre. Det proffsiga med Bobby är att han förblir genuin, trots det kommersiella soundet. Det finns ingen motpol som tar mer rum än den andra. Helheten är lika avslappnad som perfekt. Genialiskt!

Bästa spår: Airplanes (part I & II), Don’t let me fall, Ghost in the machine

Sämsta spår: The Kids

Betyg: 5/5

______________________________________________________________________

B.O.B – Lovelier than you

Ladda ner albumet olagligt här
Köp albumet lagligt här

Besök:
B.o.B’s Myspace
B.o.B’s Hemsida

Mycket nöje!

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: Academics – Tare Lungt IIII

lördag den 17 april 2010 klockan 16:25 i Musik, Recensioner |

Att norra Sverige pungat ut mycket bra släpp under de senaste åren är inget nytt. Akter som Trainspotters, Ismen, Zacke, Movits & Populärmusik har bevisat breddgradernas kompletta kapacitet. Sist ut har vi den(eller de?) sanslöst begåvade, unga producenten Academics. För några veckor sedan släpptes en för mig relativt oväntad samling av spår, under projektnamnet ”Tare lungt IIII”. Jag har läst att det är två bakom produktionerna (Alex Noreus & Marc Strömberg), men jag fortsätter att nämna dem som en. Hoppas inte att någon tar illa upp. 

Mina tidigare erfarenheter av Academics har för jämnan varit positiva, och hade således höga förväntningar. Utan att ha pratat med snubben kan jag gissa på att han låter sig inspireras av J- Dilla. Beatsen på plattan är känsliga och stinker finlir, men lämnar samtidigt plats åt de fylliga texterna spåren faktiskt innehåller. Balanserat och samvetsgrant. Som motvikt till den annars ganska koncisa ljudbilden bjuds vi även på ett utstickande rockspår – Himalaya. Den förvånansvärda underhållningsfaktorn överträffas ytterligare.

Gästar gör George Kaplan (Trainspotters), Mofeta, Beldina Malaik, Cleo, Tove Andersson, Joel & Erik Dunkels.

Academics lyckas krama ur det saftigaste ur varje akt. Jag har alltid uppskattat Trainspotters och George Kaplans smutsiga slentrian till karaktär. Låten introducerad höjde honom avsevärt i mitt tycke. En oförfalskad, aningen mer medveten ung man vi får bekantas med. På samma vis lyckas han bända mina ögonlock för Cleo, vars musik jag tidigare aldrig riktigt uppskattat.

Temamässigt vill jag stämpla Academics produktioner som en korsning mellan naturromantik och medföljd samhällskritik. Känslosamt och hoppfullt möter konstaterande besvikelse. Det går inte att undgå viljan och den lätta frustrationen bakom texterna. Färdigheterna misstänks nativa så skrupulöst sammanhållet skiten är. Vi är jämngamla dessutom så jag kan personligen referera till mängder. Han träffar mig, som man brukar uttrycka det. Academics rappar och sjunger på flera spår. Han är en alltjämt bra rappare, men det är produktionerna jag lovprisar.

Bästa spår: Kompis, Introducerad, Solregn

Sämsta spår: -

Betyg: Släppet Tarelungt IIII får 4/5 possibla citroner.

___________________________________________________________________________

Tare lugnt 4 – Kompis (Mofeta & Beldina Malaika)

Ladda ner här.

Besök:
Tarelungt
Academics

Hoppas att ni tar er tid!

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: Method Man, Ghostface & Raekwon – Wu Massacre

fredag den 26 mars 2010 klockan 12:19 i Musik, Recensioner |

Skakig på handen tar jag mig friheten att presentera ett av vår tids mest efterlängtade album. En av historiens ovillkorligt mest uppskattade hiphopakt, Wu Tang, är tillbaka i komprimerat format. Frontfiguren Method Man har med sina flitiga kollegor färdigställt ännu ett efterlängtat släpp, genren till ära. Albumet är inte till för popsnören med mesiga knäskålar och fluffiga lakan. Inte desto mindre besitter plattan otaliga minuter av uppriktighet. Teman varierar från polisförhör till relationstrubbel. Lyssnaren förunnas soulinspirerande beats med jazziga blås och klaviaturkomp. Ljudbilden når sin pik då tveklös attityd och mentalitet möter svängig musik. RZA, Mathemetics m.fl har lyckats skapa en pampig och explosiv samling produktioner. Mest övertygande är beatet bakom Our dreams som smyckats med en sampling från Michael Jacksons ”Were almost there”.

Gästar på albumet gör inga mindre än Inspectah Deck, Sun God (Ghostface äldsta son), Tracy Morgan & en representabel bunt Staten Island tuppar. Här tycker jag albumet degraderas i ringa mängd. För toppbetyg hade jag krävt mer än klanrelaterade gästinhopp. Karaktären på låtarna breder väg för fler, utan att det urvattnas.

Det jag värdesätter högst med Wu Massacre är att blandningen känns både varierande och naturlig. Jag kan inte räkna på fingrarna hur album, vars kreatörer frustar ur sig mångsidigheten. För killen med dubbla hoodtröjor och två fötter ner i strugglen finns omilda spår som Smooth Sailing, Mef vs Chef & Dangerous. Önskar man ett mer lättsmält koncept, välsignat av samma kvalité kan man bekvämt falla tillbaka på låtar som Miranda & Our Dreams. Hittils är jag något osäker på It’s that Wu Shit. Svårlyssnad men resolut funky. Live blir det en succé. I övrigt saknar jag en självklarhet till banger. Allt kan man inte få, men tillfredsställningen är trots allt abundant och fyllig.

Bästa spår: Our dreams, Miranda, Gunshowers

Sämsta spår: Dangerous

Betyg: Sammanlagt får plattan Wu Massacre 4/5 möjliga citroner!
____________________________________________________________________

Method Man, Ghostface & Raekwon – Wu Massacre

Tanka album här eller köp här!

Method Man
Ghostface
Raekwon
Wu Tang Clan

Trevlig lyssning!

/ John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Tankar om Avatar 3D

lördag den 6 februari 2010 klockan 20:27 i Kultur & Samhälle, Recensioner |

Igår var jag och såg den beryktade biosuccén Avatar. Förväntningarna var blandade och rätt milda. En del säger att den var mästerlig, en annan del att den var medel. Jag blev minst sagt överraskad.

Under loppets gång slungas in i en värld där en modern och grå framtid blandas med en ursprunglig och välbevarad planet vid namnet Pandora. Vi gråa människor är givetvis ute efter mer makt och pengar, och skall därav förstöra vad som hindrar detta mål. Källan till cashen är ett bergämne som vars mustigast densitet finns under infödingarnas gigantiska träd. Trädet måste bort, och därav konflikt.

Budskapen i filmen är antika och väl igenkända; De svaga och förtryckta vinner över de onda giriga (Robin Hood, Lejonkungen, Arn, Sagan om ringen). De olika teman som förekommer i filmen är återigen omfattande, klassiska och världsliga; Värna om det genuina, stå för vad som är rätt och våga stå ut ur ledet. Genom filmduken utdelas också en direkt känga mot människans destruktiva förvaltning av tellus, när huvudkaraktären Jake utbrister ”de kommer förstöra er planet såsom de förstör sin egen”. Barnsligt enkelt och populärt.

Filmen fantasifullt och pampigt visualiserad. Naturen är vacker, färgerna är exotiska och starka . Dimensionerna är vida, och djupa, ljudet är ofta kraftfullt och explosivt. Musiken är storslagen. Jag njöt av den snygga 3D animeringen, vilken komplett utnyttjas genom filmen. Stora delar av filmen utspelar sig  i ett dramatiskt högt tempo vilket gör de lugna och eftertänksamma sekvenserna extra ”intensiva” och lättfokuserade.

Avatar är en vacker, förvånansvärt storslagen och spännande jävla rulle, kort och gott.

Övrigt; hade det varit dvärgar i ett grusigt grått landskap som livnärde sig på kastanjer hade det inte varit lika vackert, även om deras kärlek kunde varit lika befintlig. Världen är så ytlig på djupet.

_______________________________________________________________________

Vad tror/tyckte ni om Avatar?

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!

Recension: Zacke – Visst är det vackert

torsdag den 28 januari 2010 klockan 22:43 i Musik, Recensioner |

Äntligen är det absolut definitiva ord jag beskriver Zackes album Visst är det vackert med. Trots Zackes 26 år på nacken är det hans debutalbum, och för sig som ett tveklöst genomarbetat verk. Ljudbilden är lika mångsidig men komplett som låttexterna. Skivan helt producerad av Movits Anders Rensfeldt (Mördar-Anders) med undantag från ”förlorad generation” som Oscar Linnros (Kihlen, Snook)  ansvarar över.

Zackes unika röst ackompanjeras av trumpeter, fioler, piano, tvärtflöjt, akustiska svängiga slingor och jazziga trumuppsättningar. Det jag blir mest exalterad över är hur preciserad kvalité och sammanhållning låttexterna bär på. Det är som att bläddra i en bok av bilder. Den norrländska småbittra Zacke har proppat de 13 spåren med humor, kritik, insikt och sarkasm i en ärlig och intelligent mix.

Jag har betygsatt samtliga spår och valt att kommentera de jag själv kände var anmärkningsvärda på ett eller annat sätt. Lyssna igenom albumet på följande spellista.

_________________________________________________________________________

1. Flaskpost från Utopia 4/5
Ser det som ett av skivans absolut krämigaste spår. Finurlig låt med mörk stämning och läskigt berättande. Sarkasmen skedar allvaret som vanligt och tycker trots konceptet att det är en hejdlöst kul låt. Meningslös för den som inte lyssnar på lyriken.

2. Spela mig på radion (feat. Movits) 3.5/5
En singel som poserat orättvist ansikte för skivan för de ej insatta. Låten är ett träffsäkert, enkelt och muntert förlöjligande av det uppblossande Autotune- fenomenet. Snuskig och modern produktion som fungerar lika fint i källaren som på kalaset. Tryck för musikvideo.

3. Småstadsblues 4/5

Namnet på låten förmedlar vad det handlar om. Mysig och ursäktande sväng.

4. Vackraste nederlag 5/5
Blev riktigt träffad av den här låten. Låttiteln är inte av ironisk kulör utan belyser konceptet ”göra rätt även om det så kostar livet/tillvaron). Första versen betar av musikhoppet och balansen och motståndet i att lyckas personligt / uppskattas utåt. Sista versen får vi bejaka en medryckande historia om hans moders relationsöde med uppskattande vitsord därtill. Ni måste lyssna på den.

5. Ser det kommer 4/5
Högt tempo var det här! Introduktionen klär sig i country och snabb jazz. Började studsa i stolen efter bara några minuter. Genialiskt nog är innehållet djupt och granskande som vanligt. Kontrasten är slående!

6. BS 3/5
Definierar sin position och ställning i den svenska rap/hiphop scenen och öser sarkasm med underton av stingslig kritik. Svårgreppad låt men likaväl träffsäker på sin kant. Tryck för musikvideo.

7. 1000-0 till idioterna 3/5
Ett lyriskt sågverk där idioterna i Zackes tillvaro, synfält och fantasi är träet. Den pessimistiska norrlänningen har på boxningshandskarna och vevar friskt till min fulla belåtenhet. Något saknas, vet ej vad.

8. Förlorad generation (feat. Kihlen) 5/5
Som tidigare nämnt den enda låten som är producerad av en utomstående a lá Kihlen. Det är musikmässigt en soulaktig småmysig saga. Budskapet är desto mer allvarsamt och verklighetstroget. Genom två verser och en bunte refränger får vi en uppfriskande påminnelse om arbetssituationen och jobbpolitiken Sverige dras med. Tryck för musikvideo

9. Men nånting! 4/5
Rolig, småfräck joint som lite påfluget trakasserar omgivning i form av allt emellan rappare till storstadsfadäser. Kan vara skivan minst allvarliga spår, åtminstone till ytan. Mest hiphoppiga minuterna på Visst är det vackert.

10. Visst är det vackert 4/5
Innehållet på titelspåret vågar jag inte kommentera. Känns som att jag i mitt sömniga presens kan missa väsentliga delar. Musikmässigt så är det en oförutsägbar låt som splittras i två fullständigt olika ljudbilder. Uppåt och tveklöst rå text.  ”ville illa dig så jävla konsti, skulle till’ome strulat med din fula kompis” . Anar metafor över varenda rad.

11. Öppet idag (Feat. David Björkén) 5/5
En låt till kaffet, köksfyllan eller sommarutflykten med brännvin och röda kinder. Osar sommarvisa, lättsam kärleksironi och romantik. Mjuk och lustfylld låt med tillhörande video som du hittar här.

12. Båtdrinkar (feat. Movits) 5/5
Tar oss igenom minnen, framtid, längtan, saknad, kärlek och vänskap. Känns som att jag klantar mig om jag försöker beskriva mer. Min absoluta favoritlåt på skivan.

13. Under vår sol 4/5
Zacke avslutar debutalbumet med höjdpunkten av ärlighet och ger oss personliga och självrannsakande bokstäver.  Någonstans tycker jag mig höra en tvivlare i den annars så övertygande kritikern. Trots det känns det som att Zacke talar utåt och konstaterar. Simpel men genialisk produktion!


Övrigt: Genom kvalitén och den höga igenkänningsfaktorn hans röst kommer han att fortsätta växa. Det är min hypotes och snart sanning. Jag hoppas att ni införskaffar albumet på ett eller annat vis och tar er tid att förstå geniet vi talar om. Tro inte att jag skriver vitsord bara för att. Pessimism är roligare, mer underhållande och ligger närmare hjärtat än tacksamhet och glorifierade. Seså, ta för er.

Betyg: Sammanlagt får plattan Visst är det vackert 5/5 möjliga citronklyftor!

_________________________________________________________________________

Zacke – Båtdrinkar (feat. Movits)

Ladda ner olagligt här eller köp här.

Bästa hälsningar

/

John Lemon

Läs hela artikeln här och lämna en kommentar!